tisdag 29 november 2016

Skolkort 1927 Näsåker

Bild nr 1. Stående nr 4 fr. vä: Gösta Zacharias Forsberg f. 1915

Bild nr 2. Sittande nr 1 fr.vä: Gösta Zacharias Forsberg f 1915
Jag hittade dessa två skolkort från 1927 i Sollefteå bilddatabas.

Läraren är en ung Gunnar Lundberg, men vilka är barnen?

----------------------------------------------------

Den här bilden har jag lånat från Facebook. Ägare: Catrine Josefsson. Det är en skolklass (på utflykt?)  i Näsåker och året är omkring 1926. Tredje flickan stående fr. vä. uppges vara Irma Lidblom.

Vilka är barnen, lärarna/de vuxna på bilden?


Bild nr 3.

Skönt att november snart är över! :)

Text: Elias Sehlstedt

fredag 21 oktober 2016

Autumn Leaves



Autumn Leaves.. med underbara, underbara Eva Cassidy. En av de största som tyvärr gick bort alldeles för tidigt.

onsdag 12 oktober 2016

"Janne Göran" (1848-1939) en finurlig kyrkovaktmästare i Ådals-Liden

 

Så här i älgjaktstider kanske den här historien om "Janne Görans" olaga jakt kan passa. :) / Paul Lundin.


På Magnus Johanssons hemsida finns följande information om familjen Göransson:

Göran Göransson var född den 23 januari 1818 i Hov, Arbrå sn. Han gifte sig den 14 november 1847 i Ådals-Liden sn med Aurora Filipsson. Hon var född den 29 september 1813 i Stockholm. Göran var först dräng i Näsåker, Ådals-Liden sn. Efter något år flyttade familjen till Prästbordet, Ådals-Liden sn, där han var inhyses och kyrkväktare. Göran dog i Prästbordet den 9 oktober 1873 av kallbrand. Aurora dog i Prästbordet den 1 mars 1880 av kräfta i magen.

Barn:
Johan Peter Göransson, född den 7 maj 1848 i Ådals-Liden sn. Han gifte sig den 2 juni 1873 i Ådals-Liden sn med Brita Greta Lidmark. Hon var född den 28 januari 1842 i Västanbäck, Ådals-Liden sn. Johan Peter var kyrkväktare i Prästbordet, Ådals-Liden sn. Brita Greta dog den 27 oktober 1898 i Prästbordet av lungsot.

Andrietta Helena Göransdotter, född den 6 april 1850 i Näsåker, Ådals-Liden sn. Hon gifte sig den 27 oktober 1872 i Ådals-Liden sn med Nils Johan Sjödin. Han var född den 19 januari 1846 i Kläpp, Ådals-Liden sn. Nils Johan var först landbonde i Prästbordet (Nybruket), Ådals-Liden sn. 1882 blev Nils Johan torpare i Omsjö, Ådals-Liden sn. Slutligen flyttade de 1890 till Jansjö nr 1, Ådals-Liden sn, där han först var arbetare och sedan arrendator. Andrietta Helena dog den 25 maj 1910 i Jansjö av brännskada. Nils Johan dog den 19 februari 1921 i Jansjö av lunginflammation.

Kristina Margareta Göransdotter, född den 6 juli 1854 i Prästbordet, Ådals-Liden sn. Hon gifte sig den 29 maj 1881 i Graninge sn med Jonas Olof Lind Hedberg. Han var född den 14 juli 1854 i Minkelberget, Graninge sn som son till torparen Johan Olof Lind (f. 1820) och hans hustru Brita Hatt (1817-1893). Jonas Olof var arbetare och torpare i Minkelberget, Graninge sn. Han dog i Minkelberget den 12 december 1908 av kräfta.

måndag 10 oktober 2016

Några minnesbilder sommaren 2016

 
Malta

Teater "Tre kärlekar" av Lars Molin 17 juli

Ny kärlek

 
Två kärlekar. 


Höstens guld
 

Malta

 
Murberget
 

Sommar


 
Junsele

Sally


Malta

Capri

Capri

Katt i Anacapri

Fransåsen

 Omsjö

 
Omsjö



lördag 30 juli 2016

Svanåsen och Burtjärnstorpet i Ådals-Lidens sn

För något år sedan besökte jag platsen där skogsbyn Svanåsen i Ådals-Lidens sn legat. Idag är platsen helt utplånad, enbart några grunder efter byggnader finns kvar.

Svanåsen inringad. Karta från 1935.

Jag blev glad när jag nyligen råkade hitta detta foto från Svanåsen 1947. Åter igen påminns man om att  människor har bott och arbetat på platser, som genom tidens gång försvunnit och upphört. Skogen har tagit tillbaka den mark som en gång odlats och bebotts.




Av Göran Stenmark i Junsele har jag fått följande uppgifter om Svanåsen:

"Grundtjärns byamän sökte nybygge på Svanåsen  tillhörande Ådals-Lidens socken år 1840.
Krononybygget Svanåsen blev vid skattläggningsberedningen 1857 föreslaget till 11 seland och blev fastställt genom förrättning den 25 juni 1866. Då fanns på platsen nybyggarna Per Erik Mähler och Nils Johan Olofsson" / Göran Stenmark






På Magnus Johanssons hemsida finns uppgifter om några familjer som bott i Svanåsen. HÄR.


BURTJÄRNSTORPET.

"Burtjärnstorpet (fastighetsnummer 1:5) ligger på Svanåsens marker. Arrendetorp under Fors bolag."  / Göran Stenmark

Inte långt från Svanåsen har det funnits ett torp som fick namnet Burtjärnstorpet. Även det torpet har skattat åt förgängelsen. Det finns rester kvar av grunderna till huset och lagården liksom den gamla spisen och rester av en separator.

Den gamla spisen finns kvar..

Jag har fått ett par gamla bilder av Vivi-Anne som visar hur Burtjärnstorpet såg ut omkring 1940.Vivi-Annes föräldrar var troligtvis den sista familjen som bodde på Burtjärnstorpet. Ett varmt tack Vivi-Anne för dessa bilder!

Burtjärnstorpet ca 1940

Fam. Halvar Lindström omkring ca 1940. Burtjärnstorpet.

onsdag 13 juli 2016

Hermansjö "Gammelgård" östra


En gammal bild av "Gammelgård" östra
 

Gammal bild av Bagarstugan på Gammelgård östra
 
Nytagen bild av Bagarstugan/bryggstugan. Foto. Kaj Larsson

Hermansjö har som flera andra byar i närområdet varit en s.k. "finnby". Men de första finnarna verkar inte ha stannat så länge i Hermansjö, utan flyttade till den närbelägna Grundtjärn. Ur "Finnkolonisationen inom Ångermanland, södra Lappmarken och Jämtland" av Richard Gothe  (1948) hämtar jag följande citat:

"Två finnar, Påfwel Hindersson och Olof Larsson vände sig i juli månad 1623 till landshövdingen Johan Månsson Ulfsparre och synas av denne ha hänvisats till landskapets fogde, Awel Christofferson, att denne måtte "fli dessa finnar torpeställen på Cronones allmenning vid Hermansiön opå fieldet mellan Anundsjö och Resele sochn".
 
Därvid skulle även bestämmas, hur långt finnarna skulle sträcka sig med fiskevatten, vilket ansågs av större vikt än deras svedjande i dessa avkrokar. Redan 1633 påträffa vi därför Hermansjö införd i jordeboken med 4 seland. Finnarna flyttade emellertid därifrån - till Grundtjärn, öster om Storsjön."
 
Ur boken ”Byarnas historia i Anundsjö” av bygdeforskaren Erik Jonsson från Risbäck, utgiven 1969 av Anundsjö hembygdsförening citerar jag följande:

Redan omkring 1630 bodde två finnar, Påwel Hendriksson och Anders Andersson i Hermansjö, men 1641 flyttade de till Grundtjärn. Byn var då öde i 190 år.

1828 kom en lappman och f d båtsman: Simon Vaniksson-Burman f 1781 till Hermansjö. Mannen dog redan omkring 1829 och änkan, från Storborgaren, gifte om sig med sin dräng Johan Petter Nilsson, f 1804 från Österfanbyn. De flyttade till Uttersjö 1838. Längre fram blev det flera gårdar i Hermansjö-Gammelgård. Omkring 1966 blev byn öde då den siste, en Nordin, flyttade till Skorped.

Tidigare inlägg om Hermansjö  HÄR.

Jag har gjort ett nytt besök i Hermansjö. Gammelgård östra är en mycket vacker och stor gård med många byggnader, och med en vidunderlig utsikt över Hermansjön. Det har bott många familjer på gården. Det har funnits en Gammelgård västra också, men av den gården finns bara grunderna kvar.

Jag har av Göte Byström (bördig från Högland, Hermansjö) fått nedanstående sammanställning av de familjer som bott på "Gammelgård" östra. Ett varmt tack Göte!  Idag ägs Gammelgård av skogsbolaget Holmen och används som jaktstuga.

Här nedan en sammanställning av de familjer som bott på Gammelgård. Årtalen är kursiverade.


1827-1828 Johan Nyberg, Stina Pehrsdotter

1827-1828 Joseph Josephsson Björksjön Överlännes

1828 Abram Abramsson
Brita Jansdotter Björksjön Överlännes

1828-1829 Simon Vaniksson Burman från Nätra. Lappman och f.d. båtsman (1781-1828)
Brita Svensdotter Storborgaren (1794-1866)

1829-1830 Brita Svensdotter Storborgaren (1794-1866)

1830-1838 Johan Petter Nilsson Anundsjö (1804-1889)
Brita Svensdotter Storborgaren (1794-1866)

1829-1847 Pål Eskilsson Böle Graninge (1803-1868)

Maja Stina Abramsdotter Björksjön Överlännes (1801-1879)

1847-1853 Erik Petter Eriksson Rå Ådalsliden (1823-1891)
Barbro Greta Paulsdotter Böle Graninge (1828-1908)

1850-1858 Johan Kallin Sidensjö (1827-1900)
Maja Brita Paulsdotter Böle Graninge (1828-1908)

1846-1849 Carl Gustaf Sam Bergman Stockholm (1810-1881)
Anna Dorothea Henricsdotter Omnäs Resele (1810-1891)

1849-1869 Jakob Olofsson Jansjö Ådalsliden (1812-1892)
Cajsa Lena Ersdotter Resele (1811-1894)

1868 sålde Jakob Olofsson Gammelgård östra till Fors AB
Fors AB erhöll lagfart på hemmanet om 16 seland 1878.
Fastigheten kallas ”Gammelgård”.  I officiella handlingar benämnes den för
Östra Hermansjö.

1868-1895 Fors nya sågbolag från 1877 Fors AB

1888-1895 Kristina Elisabeth Svensdotter (1843-1917) från Lännäs (änka efter Nils Callin 1886)
Flyttade till Prästbordet Anundsjö 1895.

1899-1925 Johan Erik Hägglund (1855-1946)
Katarina Margareta Hägglund (1859-1946)
Johan Erik Israelsson Hägglund kom från Finland. Han tog sitt efternamn efter sin hustru.
De flyttade till Gammelgård 1899 från västra Högland. Flyttade 1925 till Västra Hermansjö.

1926-1934 Ivar Hellgren ( 1892-1985) Skogsfaktor.
Katarina Sofia Hellgren  (1897-1986)
Familjen flyttade till Byvattnet. 1928 installerades telefon som försvann i samband med Hellgrens flytt.

1934-1943 Ansgar Danielsson  (1906-1981)
Sara Margareta Danielsson (1905-1989)
Ansgar och Greta Danielsson flyttade 1934 till Gammelgård från Tvejsjön. 1943 flyttade de till Björksjön.

1943-1966 Johan Alfred Nordin (1888-1980)
Anna Viktoria Nordin (1896-1991)
Johan Nordin flyttade våren 1943 till Gammelgård från västra Högland i Hermansjö.
Johan, Viktoria och sonen Henning var de sista bofasta som lämnade Hermansjö-bygden.
De flyttade då till Byvattnet.

Johan Alfred och Anna Viktoria Nordin
 
Händelser i Hermansjö och Gammelgård östra.

- Vägen byggdes 1953
- Telefon 1954
- Elektricitet 1950
- Renovering och flyttning av kök 1955 i Gammelgård östra
- Gammelgård östra är numera en representations- och jaktstuga för skogsbolaget Holmen.

Källa: Sören och Rune Byströms forskning om Hermansjön.

onsdag 22 juni 2016

Visa vid midsommartid



Den vackraste visan i midsommartid.. :)

Midsommar är för mig Ångermanland. Ljusa nätter, midsommarblommor, styvmorsviol, mygg  ;), en mörk tjärn i skogen där bäcköringen nappar, stilla fiske från en båt i ljusa sommarnatten, en eld vid strandkanten, kokt kaffe över eld, lommens rop över sjön. Tystnaden.

Årets vackraste och ljuvligaste årstid.

En underbar och vacker midsommar önskar jag alla som tittar in här!

Kan inte undanhålla er Katarina Östlunds underbara krönika om Ångermanland. Såå vackert! Läs den här.

Styvmorsviol i midsommartid. Ångermanlands blomma.

fredag 17 juni 2016

"Kolerakyrkogården" - den bortglömda kyrkogården i Näsåker. Sanning eller skröna?



Carl-Johan Nyberg från Forsåsmon i Näsåker gav 2015 ut en forskningsrapport om en gammal kyrkogård som enligt sägen ska ligga i Häxmo på södra sidan om Ångermanälven i Ådalsliden.

Det är en rapport som är mycket spännande och intressant att ta del av. Rapporten har tidigare blivit utlagd på Ådalslidens Hembygdsförenings hemsida.

Hela rapporten finns att läsa längt ner i det här inlägget (Pdf-fil)

Carl-Johan avslutar sin rapport med dessa slutord:

"Jag hoppas att denna berättelse om ”Kolerakyrkogården” vid Torsbäcken nu i första hand blir en verklighet och känd för det fornminne det är. Platsen var en slåtteräng och mycket vackert belägen med utsikt över älven, och med överblick över det som kallas för Torsbäcksmon.

Idag finns inga direkta synliga tecken på gravplatsen. Men terrängen med mo och slåtteräng är fortfarande mycket tydlig. Här finns fortfarande blandskog och man kan utifrån erhållna beskrivningar om hur platsen en gång har sett ut känna stor vördnad inför detta vackra skogsparti vid Ångermanälven."


C-J Nybergs rapport. (Pdf-fil):  Den bortglömda kyrkogården i Häxmo 


Riksantikvarieämbetets bedömning av "kolerakyrkogården" är: "Plats med tradition" (RAÄ-nummer: Ådals-Liden 27:1) :


RAÄ-nummer: Ådals-Liden 27:1 - 1968.

RAÄ-nummer: Ådals-Liden 27:1 - 1994

Förutom hörsägen verkar det inte finnas några skriftliga källor till att det funnits en kyrkogård på den plats i Forsås (Torsbäcksmon) som omnämns i C-J Nybergs rapport och av RAÄ. Men möjligheten för att det funnits en gammal gravplats för personer som avlidit av epidemier/farsoter eller begravts där av andra skäl kan förstås inte uteslutas.

När det gäller Ådals-Lidens kyrkostämmas planer år 1831 (se bl.a. bild överst och i rapporten) att anlägga en s.k. "kolerakyrkogård" på Forsås-mon och Råss-mon pga. en hotande koleraepidemi, är det oklart om kyrkogårdarna verkligen blev anlagda eller använda. Koleraepidemin drabbade aldrig Ådals-Liden så långt som är känt.  Att en ev. kolerakyrkogård skulle ha funnits på Råss-mon finns heller inga hörsägen eller uppgifter om.

Om "kolerakyrkogårdar":  https://sv.wikipedia.org/wiki/Kolerakyrkog%C3%A5rd

Jag har på Lantmäteriets hemsida tittat på gamla historiska kartor från den aktuella tiden, men hittade inte "kolerakyrkogården"  utmärkt på någon av kartorna.  Göran Stenmark; hembygdsforskare i Junsele, förklarar:  "Eftersom platsen enbart blev välsignad som eventuell kyrkogård och aldrig behövdes märktes den aldrig ut. Samma i Junsele. Man röjde undan skog just för tillfället men eftersom ingen kolera kom hit fick de åter växa igen"

Om det har funnits en tidigare sk epidemikyrkogård på Forsås-mon är också oklart. En kyrkogård kunde knappast anläggas på 1700-talet utan att vara "välsignad" av kyrkan och därmed blivit utmärkt och skyddad. Vanligen begravdes de som dött i epidemier (smittkoppor, rödsot etc) på den vanliga kyrkogården. Det var bara missdådare och självdödare som förvägrades rätten att vila i vigd jord.

Tills nya fakta/källor ev. dyker upp får vi nog betrakta kyrkogården på Forsås-mon som en hörsägen, en skröna.


onsdag 4 maj 2016

Den lilla katten i Valetta



I den gamla staden Valetta på Malta fick jag plötsligt syn på den lilla katten i en låda. På en tvärgata  låg den så stilla i en fint bäddad kattlåda. Katten låg och sov och tog ingen notis att människor stannade och tittade på den, ibland ganska närgånget.

Ett par som stod där berättade att katten hade synts på gatan en tid. Vilsen, orolig och troligtvis hemlös och sjuk. Men så plötsligt hade någon vänlig människa gjort i ordning två kattlådor och matskålar och placerat dem på ett skåp. Katten intog sitt nya hem och fann sig tillrätta där. Det kändes så fint.

Även vilda och förvildade katter behöver kärlek. Möjligen mer än andra katter. Den lilla katten fick lite trygghet i tillvaron tack vare en god människas hjälpsamhet. Katten fick vila den korta tid den förmodligen hade kvar. Sov gott lilla katt!

Flera bilder från Malta.

Utanför den gamla staden M´dina.
 
 
M´dina
 

Typiska balkonger på Malta. Dessa i Valetta.
 
 
Valetta
 

Valetta


Lunch i Valetta

onsdag 6 april 2016

Norra och södra Kroksjön, Resele sn


Vid Kroksjön nära Hermansjön i Resele sn. har funnits två boplatser; södra och norra Kroksjön.  Norra Kroksjön kallades ibland även för Kroksjöbotten.

Göte B. skriver:
"På norra sidan finns det nu bara ett hus och en stenkällare som min farfar byggde.
På södra sidan finns bara grunderna kvar, detta vackra hus revs och flyttades till Grundtjärn."

Gammal bild från norra Kroksjön
 
 
Södra Kroksjön 1914

En av familjerna som bott i "Södra Kroksjön" är familjen Magnus Kristoffersson Nordin (se bild ovan) I kyrkoböckerna hittar jag familjen Magnus Nordin under Hermansjö/Kroksjön.

Resele AIIa 1a 1902 - 1912 Bild 740 sid. 62
Magnus Kristoffersson Nordin var född 1855 i Resele och hans hustru Sara Greta Nilsdotter föddes 1860 i Skorped. Familjen flyttade till södra Kroksjön 1899 och därifrån till Skorped 1928. I husförhörslängderna kan jag se att paret fick minst elva barn, varav ett par av dem dog unga.

Sören Byström från Aspeå har i en artikel i Byabladet från 2012 berättat så här från en vandringsutflykt till Kroksjön den 1 sept. samma år:

"Bilvandringen gick till Kroksjön, till båda boplatserna. Först blev det Kroksjö S, det är en liten bit att gå och det är lite knöligt eftersom det är ett hygge hela vägen fram till boplatsen. Men själva platsen är inte avhuggen. Det lilla som finns att se är mest husgrunder, lite fragment av loge/ladugård och en liten bakugn som bestod av en gråstenshäll som det eldades under, det behövdes en behövdes en hel del jobb att ta fram den.

Undertecknad berättade om människorna som bott här sedan 1836. Det blev en bördig mark efter att Kroksjön skurit ut troligen i början på 1830-talet. Den som bosatte sig först var Mattias Staaf, en kronojägare från Söre Lit som rymt från sin soldatplikt och hamnat på Vitberget 1832 innan han beslöt att flytta till Kroksjön där det säkert var lättare att odla mark. Kroksjö S blev öde 1938.

Sedan gick färden till norra sidan (N. Kroksjön) där det finns ett härbre kvar i bra skick. Johan Nordin på Gammelgård reparerade det 1954 till Fors AB vars vd och skogschef tillbringade sin tid under höstjakterna en tid fram till 1964 då bolaget såldes till Mo och Domsjö. Det finns en bryggstuga som är i ett rätt bra skick och en jordkällare som Pelle Byström på Högland byggt. Här är det rätt många som bott sedan Hans Nilsson frän Alnön Resele kom hit 184l. Fors AB skördade hö här några är då det inte bodde någon här, troligen mellan l87l-1887. Undertecknades farfar Pelle Byström från Högland har berättat att han i unga år var och slog hö här tolv timmar per dag, även lördag. Han tjänade 1.67 kr per dag."

Text: Sören Byström Aspeå


onsdag 2 mars 2016

Sov gott Josefine

Änglakören har fått ett underbart tillskott..

Sov gott fina Josefine.

(Josefine Nilsson 1969-2016)



lördag 16 januari 2016

En dramatisk händelse på Högland 1953

Jag har tidigare skrivit lite om en gård vid namn Högland i den närliggande byn Hermansjö . Gården och byn är öde sedan lång tid. När jag första gången fick tillfälle att besöka  Högland blev jag riktigt förälskad. En så vacker plats!

Gården på Högland låg/ligger alldeles intill Hermansjön. Jag kunde mycket väl förstå att de som en gång byggde och bodde på Högland älskade denna plats. Det var så vackert där med utsikten ner mot sjön och bergen bakom sjön!

Jag fick efter mitt besök på Högland kontakt med ättlingar till den familj som var de första bosättarna på denna plats. Jag har av dem fått många gamla bilder och material om gården, familjen och byn. Material som jag hoppas lägga upp delar av på min blogg så småningom. Ett stort och varmt tack, Göte och Siv för allt ni delgett mig!

Nedanstående berättelse är skriven av Sören Byström. Det är en dramatisk berättelse som hände på Högland en vinterdag 1953.
 
Högland feb. 1956
 
På bilden syns Sören Byström, hästen Stjärna och Anselm Byström.
Bilden togs vårvintern 1955.
 
 
"Det var en kall januaridag 1953 cirka 20 minusgrader, när Anselm Byström på Högland selade på sin häst stoet Stjärna tidigt på morgonen för att köra ut i skogen. Det skulle bli en dramatisk dag på liv och död.

Anselm (far till undertecknad) spände på Stjärna skaklarna, satte sig tillrätta på framkälken eller ”bocken” som vi sa, och så bar det iväg ner mot Hermansjön. Hästklockan pinglade taktfast för varje steg som Stjärna tog. Anselm tog fram sin pipa och gjorde sig en piprök precis som han alltid brukade göra när tillfälle gavs. De kom ut på sjön, såg lyset glimma på Gammelgård på norra sidan sjön.  Efter en liten stund när ekipaget börja runda slåttesudden syntes husen på södra sidan sjön, västra Högland. Vid denna tidpunkt var det endast skogshuggare som bodde där. Timmerskiftet låg väster om dessa hus på södra sidan uppe i skogen vid en vik "sandvika", 700 m till gränsen till Resele socken. För att komma dit var man tvungen att köra genom ett litet sund innan man var inne i viken.

  Själva timmerskiftet låg alltså en bit uppe i skogen. Det var mycket brant så det var svårt att lasta fullt på båda kälkarna. Det skulle vara en mycket stor risk för häst och körkarl om lasset skulle trycka iväg. Hästen skulle aldrig kunna hålla emot. Därför så kopplade Anselm från bakkälken ”geta” och körde sedan upp med endast framkälken, då kunde stockarna släpa mot marken bak och det blev en mycket säkrare färd således.
   Anselm körde ner några lass ner på sjön så det skulle bli ett fullt lass på båda kälkarna, som sedan skulle köras vidare över sjön till myrslåttern (väst i raningen). Denna plats låg 200 m väster om stället Öster-Högland och där var avlägget för timret som sedan kördes med lastbil.
Anselm var klar med sitt första lass för dagen, tog tömmarna och satte sig på nedersta stockvarvet . Stjärna satte igång ekipaget, men plötsligt efter 100 m så brakade det till och Stjärna åkte genom isen.  Snabbt slet Anselm bort skakelträet (en pinne som håller fast skaklarna vid kälkarna). Det flög en tanke genom hans huvud som han hört av sin far ”Starkpelle” att han hade gjort så vid liknande tillfällen. Sedan skaklarna var frilagda från lasset så kunde han ta tag i dem och lyfta upp dem över hästen och framåt och sedan trycka ner dem mot isen och på så sätt få en hävstångseffekt mot isen och därmed kunde hästen följa med upp på sidan och med egen kraft sparka sig upp. ”Starkpelle” (Anselms far) hade vid flera tillfällen gjort så och klarat det ensam.
Men Anselm hade otur för när han skulle trycka ner skaklarna mot isen så lossnade den övre selpinnen (den pinne som höll fast skaklarna vid selen). Det var något som han aldrig varit med om och inte senare heller. I och med att selpinnen lossnat var hans triumfkort borta och chansen att snabbt få upp Stjärna var omintetgjort.
Nu blev det en våldsam kamp, Stjärna slog med sina framben mot isen för att försöka komma upp men isen gav vika hela tiden. Anselm ropade att männen som arbetade uppe i skogen skulle komma till hjälp. De hörde och kom, det var Zanfrid Persson, Torsten Löfström, Enar Stenmark och hans söner Ture och Roland. De släpade fram stockar och försökte få dem under Stjärna men det var farligt för hon försökte desperat att komma upp på isen och kunde skada sig.
Det är oklart vem som meddelade Anselms fru Ruth (min mor och dottern Siv, min syster) men de kom dit i alla fall, så Siv skickades till Gammelgård för att få tag på Johan Nordin och sonen Henning med hästen Brunte och få hjälp. De kom med släde med hö på. 
Männen fick av Stjärna selen och nu var det endast ett rep omkring hennes huvud. När hon stod på botten med bakbenen så var nosen och halva huvudet över vattenytan. Stjärna hade en ångestfylld blick. Anselm var rädd och nervös och han såg skräck och förtvivlan i Stjärnas ögon. Hans tankar fanns också på att hästen var ju levebrödet för familjen - hur blir det om hon dör.  En ny häst kostade mycket pengar.
Plötsligt fick Anselm en idé. De skulle såga upp isen som en ränna mot land. Det var ungefär 50 m dit, så männen satte igång att såga en ränna. Det tog lite tid för allt gjordes ju för hand. Stjärna gjorde förtvivlade försök att slå sig upp men hon blev svagare och svagare. Hennes krafter höll på att ebba ut innan rännan var öppen mot land.
Nu provade de att leda Stjärna efter isrännan men det gick inte. Hon orkade inte flytta sig. Nu kändes det omöjligt; hon skulle drunkna. Anselm kände sig maktlös, men så föreslog Johan Nordin vi tar Stjärnas skaklar och sätter dem bakom ändan på henne. De band rep på skaklarna och knöt fast repen i Bruntes skaklar och på det viset så var Brunte en bit framför Stjärna. Johan körde på sin häst och därmed så orkade Stjärna ta stapplande steg framåt men det gick sakta men till allas lättnad kom hon fram mot land där det var grunt vatten. Men där så sjönk hon ihop och hamnade uppe på isen.
Stjärna låg nästan livlös med sina ben stela som pinnar. Männen började att massera höet på henne. Ruth (min mor) som var en stor djurvän och min syster Siv jobbade hårt med hötapparna medan ängslan och tårarna rann nerför kinderna. Deras tankar var att Stjärna måste klara kampen!
 Stjärna hade varit i vattnet drygt tre timmar så chansen var inte så stor. Alla jobbade under tystnad. Henning körde fram Brunte med släden för att försöka få upp Stjärna på den, men när hon fick syn på Brunte gjorde hon en kraftansträngning och till allas häpnad så kom hon upp på alla fyra med stela och vingliga ben.  Snabbt tog alla tag i henne på båda sidor, Anselm knöt ett rep om huvudet på Stjärna och de tänkte prova att leda henne. Så startade färden hem till Högland, framför Stjärna körde Johan och Henning med Brunte för säkerhets skull, om hon inte skulle orka.
Men Stjärna klarade hela vägen hem drygt 1 km, nu fanns det hopp att hon skulle repa sig. Anselm gick till stallet flera gånger om dagen och tittade till henne och sakta repade hon sig. Stjärna blev efter tre dagar så pass bra att hon kunde köras med lättare pass, och kom senare att åter igen användas i skogen. Hon hade sett döden i vitögat men kommit undan med livet i behåll. Kanske var det därför hon blev mera lugn och tillgiven, som ett tack till allas hjälp.
Stjärna var nästan 9 år när detta hände. Hon blev 20 år."

Text: Sören Byström 2009-01-19
Vinter på Högland