måndag 5 februari 2018

Mordförsöket i Kroktjärnbränna vid Hermansjön

Följande berättelse om en tragisk händelse i Hermansjö har jag fått av Göte Byström, bror till skribenten Sören Byström. Jag har tagit mig friheten att redigera texten något. Tack Göte!
 

"Jag skall skriva om en otäck händelse som utspelades natten mellan 24 och 25 mars 1872 i Kroktjärnbränna i Hermansjö.

Hans Nilsson föddes 27 juli 1812 i Alnön Resele. Han gifte sig med Adriana Törnbom född  24 jan. 1810 från samma plats (men föddes som barnhemsbarn i Sockholm)  Paret flyttade till Hermansjö i norra delen av Resele. Efter en tid köpte Hans Nilsson, av en torpare Kallin på Lövsjön, en plats för ett nybygge en liten bit öster om Hermansjön nästan vid stranden av Kroktjärn. Hans Nilsson var tydligen en kreativ person, han byggde ett sågverk i Hermansjöån 1 km nedströms där Junselevägen korsar Hermansjöån. Sågen byggdes vid en myr som sedermera kallas sågmyran. Han byggde även en sågstuga som han kunde bo i under arbetet med sågningen.

Hans och Adriana fick tre barn, Nils Olof, Kristina och Anders Peter. Båda sönerna dog unga.

Kristina f 1847 gifte sig med en man från Långsele. De bosatte sig vid Hermansjö. De köpte stället av Hans.  Hans Nilsson hade bott där tidigare och det skrevs ett kontrakt mellan Hans och hans måg att denne skulle ge Hans föderå under resten av dennes liv.

Det var troligen detta kontrakt som blev anledningen till osämjan i familjen som blev så ödesdiger.

 Tonen emellan Hans och mågen blev med tiden allt sämre, så dålig att mågen funderade på att ”röja” undan honom, men han tvekade själv, så till slut så fick han en ide att han skulle leja en man för jobbet. Det blev en som hjälpt honom i skogen som mot betalning 100 kr skulle utföra dådet.

Det var sent på kvällen 24 mars 1872. Hans Nilsson hade lagt sig på sängen i sin sågstuga, plötsligt så knackade det på ytterdörren. Hans steg upp och öppnade. Det var en man som han kände, så Hans gick och la sig på sängen igen. Mannen satte sig vid spisen och värmde sig, efter en stund flyttade han sig och satte sig vid sängen där Hans låg. Han tog upp sin snusdosa och bjöd Hans på en snus. När Hans tagit snusen knöt mannen näven runt snusdosan, och plötsligt drämde han till Hans i skallen med våldsam kraft. Hans stönade till och försökte skrika till, men efter flera hårda slag så slappnade Hans. Gärningsmannen såg den till synes livlösa kroppen, reste sig upp och sprang ut och sprang i riktning mot Hermansjön.

Samma dag var det ett bröllop på västra Hermansjö och på detta bröllop fanns Hans Nilssons piga. En tid innan hade Hans och Adriana skilt sig (det hände även på den tiden!). Hans´ piga och en annan piga från trakten anade oråd. Eftersom det var en hel del sprit i farten så kanske Hans´ måg hade pratat bredvid mun ”som är vanligt”.. Pigorna kontaktade dock faktor Nils Filip från Aspeå. Antagligen var denne Nils Filip på bröllopet. Han satte av i rask fart och fick tag på en annan Aspeåbo, Gustav H Hansson, samt Olof Söderström och Karl-Johan Falk från Stavarmon.  De fyra männen begav sig till sågen vid Hermansjöån det är cirka 1 km dit.

När de kom fram och öppnade dörren så låg Hans Nilsson på golvet synes livlös men när de tittade till honom märkte de att han var vid liv med flera hål i skallen och tungan hade fastnat i gommen. De lade honom i sängen och band om så gott de kunde, Hans vaknade till men kunde inte redogöra mycket för händelsen, så männen beslöt att spåra gärningsmannen. Gustav Hansson fick se ett spår och ropade till sina vänner att ett springspår gick västerut. Så de beslöt att följa detta spår som troligen var gärningsmannens.

Spåret ledde till Västra Hermansjö där bröllopet hade varit dagen innan och där även Hans Nilssons måg bodde. En främmande man fanns också där. Gustav Hansson jämförde mannens fotspår och  började förhöra honom. Till en början nekade mannen men tonen från faktor Nils Filip som skötte förhöret hårdnade och de bistra anletsdragen från de andra männen blev för mycket så han föll till föga och erkände.

Hans Nilssons ex-fru Adriana var också där och hon tog till orda och sa att Hans Nilsson hade varit så otrevlig så han skulle ha stryk. Han skulle lära sig veta hut, men avsikten  var inte att döda honom, bara ge honom en läxa.

Mågen och exfrun beslöt att fara till Kroktjärnbränna till Hans Nilsson och försöka att mildra detta tilltag. Hans Nilssons piga hade redan farit för att sköta om sin husbonde. Mågen var starkt berusad så färden tog en stund. Avståndet till sågen är cirka 8 km. När de kom fram försökte de att prata med Hans, men denne var inte så samarbetsvillig. Exfrun Adriana vidhöll att han skulle ha stryk men inte dödas.

Den gripne gärningsmannen och exfrun blev häktade och efter flera tingsförhandlingar så dömdes gärningsmannen till 2,5 års fängelse, men exfrun blev frikänd. Däremot fick inte mågen något straff. Denne flyttade året efter 1873 med sin familj till Östbillsjö, Själevad.

Hans Nilsson hämtade sig så småningom efter den svåra misshandeln. Han dog den 5 oktober 1878. Exfrun Adriana dog 3 mars 1878 i Själevad
 
/ Sören Byström Skorped 2008-12-19 "


Historik och mer om Hans Nilsson på Kroktjärnbränna:

Rättelse: Hans Nilssons måg hette Kårén (inte Colén) Dubbelklicka så förstoras texten!

   
Fler uppgifter om Adriana Maria Törnbom förmedlat av Göte Byström:

Adriana Maria Törnbom
född 1810-01-24 i Stockholm, död 1878-03-04 i Själevad fs (Y). 

Död (SCB)
Adriana Maria var barnhusbarn från Stockholm
Utflyttad 1873 från Hermansjön Resele fs (Y)
Inflyttad 1873 till Själevad fs (Y) 

Gift 1828-04-08 i Resele fs (Y) med Erik Ersson
född 1800-04-26 i Höven Resele fs (Y), död 1843-06-02 i Rösta Resele fs (Y). Torpare. 

Barn:
Erik Ersson född 1831-02-20
Petrus Ersson född 1835-09-25, död 1850-08-13

Gift 1845-01-26 i Resele fs (Y) med Hans Nilsson
född 1812-07-27 i Alnön Resele fs (Y), död 1878-10-05 i Skorped fs (Y). Torpare. 

Barn:
Nils Olof Hansson född 1845-08-03 (dog ung)
Kristina Maria Hansdotter, född 1847-07-31 död 1934-01-16 (gift med Anders Olof Kårén f 1837 Långsele)
Anders Peter Hansson född 1850 (dog ung)



Mer om Kroktjärnbränna i Hermansjö.

Om Hans Nilsson byggde kvarnen i Hermansjöån vet jag inte, men här finns bilder av det som numera finns kvar av kvarnen. Bilderna är tagna av Kaj Larsson, Skorped.







 

 

 



 


torsdag 25 januari 2018

Min engelska kattunge..

Lånad bild.

Jag har alltid ömmat för djur. När jag var liten hade mina föräldrar lantbruk med kossor, kalvar, gris, häst, höns och en hund som ofta fick valpar. Min mamma älskade alla djuren och den känslan för djur har även jag. Jag har ibland tagit hand om hemlösa katter som jag egentligen inte hade tid med eftersom mitt arbete hindrade mig att ta hand om dem. Men det har alltid funnits vänliga vänner som hjälpt mig att hitta nya hem till katterna.

Men det är e n  händelse som jag burit med mig hela livet som fortfarande känns både jobbig och  dramatisk att tänka på.

Jag arbetade några månader på ett värdshus i södra England i min tidiga ungdom. Några dagar före hemresan till Sverige vistades min reskamrat och jag i London. Vi travade runt i stan, träffade vänner som vi gjort bekantskap med på värdshuset och tittade på alla de sevärdheter som finns i London. Vi kände dock båda att det skulle bli skönt att få resa hem efter vårt långa äventyr i England.

Någon dag före hemresan, som skulle ske med båt från London till Göteborg, fick jag se några kattungar i ett skyltfönster i London. De var så små och hjälplösa. Mitt hjärta brast. Hur kan man lägga kattungar i ett skyltfönster till försäljning? Jag tyckte det var fruktansvärt. Jag drog med mig min kamrat in i djuraffären och sa att jag ville köpa en av kattungarna. Min kamrat tyckte jag blivit helt galen och det var jag säkert. Men jag ville rädda åtminstone en av kattungarna från skyltfönstret!

Sagt och gjort. Jag köpte en av kattungarna. Jag skaffade en liten kattväska med dragkedja som hen skulle få ligga i. Kattmat, halsband och ströfoder. Jag tänkte inte, bara handlade. Kattungen skulle följa med mig till Sverige, kosta vad det kosta ville! Att djur skulle vistas i karantän en längre tid vid ut- och införsel i Sverige vid den tiden (mitten av 1960-talet), och att det definitivt inte var tillåtet att föra djur med sig till Sverige hur som helst ville jag inte tänka på. Kattungen skulle följa med mig hem!

Jag stoppade ner kattungen i djurväskan och bad en tyst bön att den skulle hålla tyst när vi gick ombord på båten. Det gick bra och under båtresan fick kattungen vara i hytten min kamrat och jag delade. Jag lämnade hytten bara när vi skulle äta ombord.

Nästa morgon när vi satt och åt frukost ropades mitt namn upp i högtalaren på båten. Kaptenen på båten ville träffa mig. Jag förstod genast. Kattungen hade upptäckts av en städerska som upptäckt den när hon städade vår hytt. Jag gick med skakiga ben till kaptenens rum. Kaptenen gjorde klart för mig att det var inte tillåtet att föra in djur i Sverige utan tillstånd, och att kattungen måste sitta i karantän i Göteborg minst tre månader på min bekostnad. Om jag inte godkände detta måste kattungen kastas i havet. Kaptenen kunde inte ta ansvaret för att kattungen fanns ombord. Jag grät som jag aldrig gjort tidigare. Jag visste att båda alternativen var helt omöjliga för mig. Men kaptenen var en vänlig man. Han förstod min förtvivlan. Till sist gav han mig ett alternativ till. Jag skulle få ta kattungen med mig till Sverige. Mot ett villkor. Om kattungen upptäcktes i tullen så måste jag säga att kaptenen och båtens personal inte kände till att kattungen funnits med på båten. Jag lovade dyrt och heligt att hålla det löftet. Jag skulle aldrig bryta det löftet, det lovade jag! Jag fick föra in kattungen på egen risk och det gjorde jag mer än gärna.

När båten anlände till Göteborg så var jag rejält uppskakad och rädd. Jag visste att tullen kunde kontrollera passagerare vid den allra minsta misstanke om oegentligheter. Jag var livrädd och mina ben skakade. Jag bar väskan med kattungen nära mig och hoppades innerligt att den inte skulle ge det minsta ljud från sig vid kontrollen. Min kamrat var nog minst lika orolig som jag, men hon  försökte hålla god min, hon med..

Allt gick bra. Kattungen höll tyst och vi gick genom tullen utan att kontrolleras. Jag grät av utmattning och lycka när vi gick ut från tullområdet. Jag kunde andas igen..

Vad som sedan hände när jag kom hem med den lilla kattungen till mina föräldrar så småningom är en annan historia. En helt annan historia..

onsdag 3 januari 2018

Nygamla vinterbilder






När vintern ser ut som på bilderna då är det ganska ljuvligt!  Men just nu växlar väderleken mellan snöblask, ymnigt snöande, kyla och töväder. Ingen ordning alls på vintern med andra ord. Hitintills har snön mest inneburit plogning och skottning.

Jag väntar och längtar att få ta på mig skidorna och ge mig ut på en skidfärd, men det ser ut att dröja i år tyvärr. Men än så har jag ett par-tre månader på mig att ta igen skadan. ;) Det blir ljusare och solen kanske börjar lysa upp tillvaron lite. Det blir fint!

måndag 1 januari 2018

Ett nytt år - 2018

Åter ett nytt år. Åren går så fort numera! Jag tycker att det nyss var millenniumskiftet.. 

Nyårsaftonen 1999 var en snörik, kall, stjärnklar och vacker kväll. På aftonen så åkte jag och en god vän spark nästan en mil genom skogen i ett fantastiskt månsken. Vi var på väg till en middag med andra vänner i en skogsby. Det var så tyst och stilla. Naturen och skogen väntade nästan andlöst stilla. Träden bockade djupt av snön och  månen lyste klart från en mörk men stjärnklar himmel. Vi behövde ingen lampa, månen visade vägen. Det sjöng under sparkmedarna och våra röster studsade i tystnaden.

Innan nyårstimmen väntades så sparkade jag ensam tillbaka  i månskenet till bilen, och åkte någon mil ytterligare till min man som var brandjour den kvällen i byn. Vi skålade tillsammans in det nya milleniet med svärfar och önskade varandra många nya fina år för oss alla.

Svärfar är borta nu men vi fortsätter vår tid tillsammans på jorden. Med nya år, nya drömmar och nya mål.

Jag önskar alla ett Gott Nytt År 2018!

Karvsjön, Omsjö

fredag 22 december 2017

God Jul!



"Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna,
det är mörkt nu, men det blir ljusare igen."


En riktigt, riktigt God Jul till alla! / Anita och Kenneth

tisdag 21 november 2017

En sann historia från Näsåker med lyckligt slut

Det här unga paret upplevde några fasanfulla timmar på timmerstockarna i Nämforsen i juni 1929 innan det fick sin lyckliga upplösning.

Paret gifte sig så småningom så berättelsen fick ett lyckligt slut på flera sätt.

Mer om händelsen finns att läsa på Magnus blogg här.
 

Vägen som aldrig byggdes..

Detta är en intressant läsning om vägen som aldrig byggdes. Omkring 1937 stod Vigdsjön i startgroparna för sin "storhetstid". Landlotter köptes och hus hade börjat byggas runt sjön. Förhoppningar fanns att Vigdsjön skulle bli en välmående by som skulle ge rika skördar invid Vigdsjöns strand. Tyvärr blev det inte så. Vigdsjöns era varade bara ett tjugotal år innan byn blev helt öde. Inte förrän 1962-63 byggdes en väg till Vigdsjön, men då var byn öde sedan lång tid tillbaka.

Även Fransåsen och Storhöjdens byar avvecklades ganska snart. Även till dessa ödebyar finns numera vägar.

Men vägen som planerades 1937 byggdes aldrig.

Tack Göran Stenmark!



Mer om Vigdsjön och Fransåsen.

torsdag 16 november 2017

Årets första snöfrost


Bilden gör inte riktigt verkligheten rättvisa. Men visst är den första snöfrosten vacker? Det ser ut som ull har fastnat på grenarna.

Idag var det sol och minus fyra grader. En perfekt vacker dag som gjord för en promenad innan snön har lagt sig på allvar och man inte längre kan gå i skogen.

Sally och jag upptäckte att den stora björnen vi har i vår närhet inte gått i ide ännu (som den borde ha gjort). Färska björnspår på vägen gjorde att vi drog oss tillbaka ganska fort.

Utegranen är hämtad och uppsatt på gården. Snart ska jag sätta belysningen på granen, det lyser så vackert i mörkret. Det blir fint! Veden är inburen och vi har stökat undan sommaren- och höstens arbeten.

Nu är jag beredd. Vintern är välkommen.






lördag 4 november 2017

Resan till Mallorca

I oktober gjorde jag en jättefin resa till Mallorca, en ö jag aldrig varit till tidigare. Mallorca blev en positiv upplevelse, det är en grönskande vacker ö som gjord för att bo och vistas på. Klimatet var ljuvligt lagom varmt trots att det var sent i oktober.

Jag bodde i Palmas gamla stadsdel och det var fantastiskt fint. Nära till havet, de gamla gränderna och kommunikationerna. Jag hade glädjen att sammanstråla med ett par släktningar till min man som bor på Mallorca delar av året. De visade mig många fantastiskt intressanta sevärdheter och platser på ön som så här i efterhand är helt oförglömliga upplevelser. Ett varmt TACK Anita och José!

Jag fick också tillfälle att bada i havet, något som är det mest underbara jag vet. Havet är livets ursprung och jag känner mig aldrig så fri och lycklig som vid havet. Hoppas få möta havet snart igen!

Jag tog en hel del bilder, här är några av dem.

Ett gammalt träd vid Plaza de la Reina

En god lunch med vin.

Den pampiga katedralen Sa Seu  från 1300-talet är Palmas stolthet. En mäktig gotisk byggnad med fantastiska fönster, Bland många andra har även Gaudi lämnat ett bidrag av invändiga förbättringar på 1900-talet.  

Parc de la Mar

Tango i gamla stan en helt vanlig tisdagkväll. Underbart!

Gränden där jag bodde i gamla stan.


Klosterlunden i Valdemossa där F. Chopin bodde 1838

Klosterlunden i Valdemossa

Från den bevarade hantverksgården godset La Granja. En fantastiskt bevarad gammal gård med hantverkstraditioner som spetsknyppling, spinning, ost- vin och korvtillverkning bl.a. En evig vattenkälla sprutar upp från bergsgrunden ute på den vackra gården. En upplevelse att få se denna plats utanför Valdemossa!
 
Mer om La Granja:  http://destinationmallorca.se/la-granja/
 
Kruktillverkning

Gården bjöd på vin!

Den eviga källan.

Handsydda barnkläder

Ett barn- och lekrum på La Granja

T.o.m. gammal sjukvårdutrustning finns bevarat på gården!

Ett kvinnorum. Lägg märke till hårtorken t.hö. :)

En lätt, men god frukost på morgonen.


Havet i motljus. Havet, livets ursprung.

tisdag 10 oktober 2017

"Ecke Kajas" ett original i Ådals-Liden



Det har funnits flera s.k. "original" i Ådals-Liden. Hembygdsforskaren Paul Lundin har skrivit om flera av dem i sina böcker och i artiklar. Det är ofta tragiska livsöden för de människor som av olika skäl inte kunde följa det livsmönster som gällde för människor på den tiden. De s.k. "oioginalen" var i allmänhet snälla och oförargliga människor som inte gjorde någon människa för när. De levde ett hårt liv med mycket umbäranden och stor fattigdom. Det är värt att bevara  berättelserna om dessa  människoöden för eftervärlden.

Ett av dessa "original" var "Ecke-Kajas" eller "Kajsas Ecke" som han också kallades. Jag har bara sett en bild (ovan) av honom. Samma foto hänger också på Hembygdsgården i Näsåker.

Ådals-Liden-C-3-1847-1861-Bild-33-sid-30

Erik Johan Johansson föddes i Krånge, Ådalsliden den 26 feb. 1860 (födelsenotisen ovan) som yngsta barnet av tre. Föräldrarna hette Johan Olsson f. 1826 och Kajsa Erika Ersdotter f 1827.  Fadern avled samma år som Erik Johan föddes. Modern avled 1894.

Erik Johan bodde mesta delen av sitt liv i Krånge, Ådalsliden. Där hade han byggt en liten stuga som han själv byggt. Av okänd anledning började han kalla sig Söderqvist någon gång efter 1912 (källa: Hfl) I den sista skannade församlingsboken från 1937 står Ecke som inhyseshjon i Krånge. Enligt en uppgift dog Ecke-Kajas på ålderdomshemmet i Näsåker (Rå). Han dog i slutet av 1948.

Magnus Johanssons hemsida finns följande uppgifter om familjen:

Johan Olofsson var född den 25 maj 1826 i Lövåsen, Ådals-Liden sn Edsele sn (min not) som son till bonden Olof Andersson och hans hustru Märta Persdotter. Han gifte sig den 20 juni 1856 i Ådals-Liden sn med Kajsa Erika Eriksdotter. Hon var född den 15 maj 1827 i Krånge, Ådals-Liden sn. Johan var torpare i Krånge, Ådals-Liden sn. Han dog den 15 juli 1860 i Ed sn genom ett olyckligt fall. Kajsa Erika dog den 17 september 1894 i Krånge.

Barn:
Olof Peter Johansson, född den 1 april 1857 i Krånge, Ådals-Liden sn. Olof Peter dömdes den 16 februari 1876 till 5 dagars fängelse på vatten och bröd för snatteri. Han dog ogift den 14 januari 1914 i Krånge, Ådals-Liden sn av magkräfta. Han var då skriven som fattighjon.

Greta Dorotea Johansdotter, född den 18 juli 1858 i Krånge, Ådals-Liden sn. Hon gifte sig den 11 december 1880 i Ådals-Liden sn med Olof Jönsson Lindqvist. Han var född den 5 april 1859 i Betåsen, Ådals-Liden sn. Olof var först arbetare, sedan arrendator i Betåsen nr 1, Ådals-Liden sn. De flyttade sedan till Moflo, Ådals-Liden sn. Greta Dorotea dog den 23 juni 1940 i Moflo. Olof dog i Moflo den 10 maj 1950. Makarna fick fjorton barn tillsammans.

Erik Johan Johansson Söderqvist, född den 26 februari 1860 i Krånge, Ådals-Liden sn. Han dog ogift den 13 september 1948 i Ådals-Liden sn.



Inga uppgifter finns om årtal/tidning för denna notis.


Urklippet nedan om "Ecke-Kajas" är kopierat från Byabladet nr 3 2012 (lokaltidning i Ådals-Liden). Författare är Paul Lundin. Det är en berättelse om Ecke  och hans mor som är inte helt olik den klassiska berättelsen om "Barnen från Frostmofjället" som författaren Laura Fitinghoff skrev på sin tid.

Om någon har mer information/berättelser om "Ecke-Kajas" så skriv gärna en kommentar! Tack på förhand!


Sid. 1

Sid. 2


Paul Lundin berättar så här om Kajsas Ecke (citat från Murbergets bilddatabas):

"Erik Johan Johansson, "Ecke Kaijans´n, vandefvögel och gårdfarihandlare.
Han kallades också för "Kajsas Ecke" efter modern som hette Kajsa. Fadern, en bohem och spelman, hade dött tidigt när han spelade på ett bröllop då Ecke, brodern och en syster alla voro under 10 år.

1868 rymde han och brodern Olle via Härnösandskusten neråt mot Gävle, där de fasttogs och skickades hem. Modern hade sörjt dem som döda.

Under den kallare tiden av året gick Ecke runt i bygderna med ett "nasarknyte", innehållande tvålar, säkerhetsnålar, band och andra småsaker. Han fick alltid gratis mat. När våren kom drog han iväg med sin hund till en koja uppe på berget ovanför Mellgårdssjön, någon knapp mil från bygden. Han satte potatis, fiskade i sjön och strövade omkring ute i naturen.

Han fantiserade om mineralfyndigheter och vurmade för exploatering som skulle lyckliggöra bygden ekonomiskt. Någon gång under sommaren gick han ner till bygden för att proviantera. Han talade om att han skulle betala då han börjat bryta mineral. I regel var folk snälla, då de kände till hans fantasier, och skänkte honom maten.

Han blev blind på gamla da`r och avled 1948, 88 år gammal på ålderdomshemmet
Han sågs aldrig ha badat och behövde det ej heller på ålderdomshemmet, bara tvättas av.
(berättat av Paul Lundin, Näsåker) "



Jag hittade även nedanstående tidningsartikel som jag fått av Paul Lundin. Artikeln är skriven av en redaktör Ture Jonsson någon gång i mitten av 1960-talet. Ture Jonsson berättar om sitt möte med Ecke-Kajas i Ådals-Liden på 1930-talet och att han då fick ta del av historien om barnens långa tiggarvandring.

Likheten med Laura Fitinghoffs berättelse om barnen från Frostmofjället är slående. Jag har hört ytterligare en liknande berättelse om barn på vandring i ett annat sammanhang. Tanken slår mig - är berättelsen verkligen sann eller är det enbart en skröna..? Finns det några källuppgifter att berättelsen är sann?

Klicka på bilderna så blir texten större. Obs! Textspalterna måste läsas nedåt till den andra bilden. (Tidningsartikeln var för stor för min scanner, därför två bilder)
 
Klicka på bilderna så förstoras texten!
 
 
Ovan. En bild (skärmdump) från Murbergets bilddatabas.

 
Jag råkade jag hitta ett tidningsurklipp i mina gömmor där Ecke-Kajas finns med (mitten på stegen). Året är 1912 och platsen Sörmoflo fäbodar. Roligt f.ö. att alla på kortet är identifierade!