söndag 8 april 2018

Omsjö en av Ådals-Lidens äldsta byar. Av Paul Lundin

OMSJÖ

en av Ådals-Lidens äldsta och anrikaste byar

av Paul Lundin


I sin avhandling om finska kolonisationen inom Ångermanland, säger prof. Richard Gothe på ett ställe, att Omsjö är en genuin finnby. Alldeles riktigt är väl ej detta påstående, ty när Gustaf Wasa år 1535 började ge ut sina skatteböcker (jordeböcker som de också kallades) så fanns redan två bönder upptagna för byn, nämligen Anders Pehrsson och Tomas Nilsson. Däremot började den finska invandringen ta form främst under 1500-talets senare hälft. Omkring 1570 synes de första finnarna ha kommit.

År 1535 i den första skatteboken, hette byn Ymmesjö och skrevs senare för Ummesjön och sjön hade här samma namn som själva byn. Namnformen Ummesjiö skall enligt vissa urkunder ha varit uttrycket ”ha varit norlaskogs” och syftat på folket umma (ovan) sjön. Redan i nästa skattebok som utkom 1542 står dock Omsjö i sitt naturliga namn. Detta år upptas byn till åtta seland. Språkforskaren Torsten Bucht säger i sin bok ”Ortnamnen i Västernorrland” att namnleden av ordet ”Om-” är oklart. Sedan i Gustaf Wasas inventering av norrländska fiskesjöar står sjön skriven som ”Omsjiötriesk”. Detta senare från år 1569.

Åbon Tomas Nilsson avlöstes i 1542 års skattebok av sonen Hakon Tomasson och denne i sin tur av sin son Jon Hakonsson vilken skrevs för knekt. Egennamnet Hakon var typiskt norskt, och här kan man ev. gissa på en anknytning att Tomas Nilssons hustru varit norska. Den andre åbon från 1535, Anders Pehrsson, satt vid sitt hemman ända till 1571 då hemmanet övertogs av den förste finske kolonisatören Erik Andersson medan en annan finne Anders Andersson började bryta mark på Karfsjönäset. Annars synes Omsjö-brännan och den sk. Gammåkern ha varit byns äldsta stycken. Här kan tilläggas att de finska invandrarna av prästerna gavs svenska namn, eftersom de finska oftast var svåra både att uttala och att skriva.

Omsjöfinnarna skall närmast ha kommit från Savolaks, och år 1590 skrivs bröderna Anders och Pål Andersson Finne för hela Omsjö by med fyra seland vardera. År 1639 skrivs en viss Peder Andersson Finne för hela Omsjö by och av allt att döma var han en storman på sin tid. I en mantalslängd från sagda år skrivs han vara ägare till sju kor, två kvigor, tre getter, tio får och två spänns utsäde.

I november 1647 får han skattebefrielse sedan hela hans hus, ladugård och magasin förstörts av vådeld som inträffade när Peder med sin familj bevistade ett bröllop i Kläppsjö. Sägnen vill också göra gällande att denne Peder Andersson Finne skall ha gömt en silverskatt någonstans på Ljusmon eller Karfsjömon. Många lär ha sökt efter skatten utan att lyckas hitta den.

Det var också under finnkolonisationens dagar som finnar påbörjade Grundtjärn och Hermansjö. Likaså Juvanå och Juvansjö är det finnar som påbörjat odling för att skapa tjänlig utslåtter. Öster om den ostligaste delen av Storsjön som man brukade kalla för Ytter-Omsjön, finns namn som Katajärven sjöarna och Rajkomarkberget som påminner om den finska odlingen och bosättningen.

Den förut citerade Bucht påstår att namnet Karvsjön kommer från isländskans Kalfi som betyder båt. I en äldre karta heter dock sjön Kalvsjön stavat med f och mycket talar för att namnet har att göra med (djuret) kalv.

Till Omsjö bondgårdar hörde stora skogsområden, några av de mera omfattande inom socknen. När trävarutiden började komma igång efter 1870, blev dessa skogar ett eftersträvansvärt objekt för alla skogsuppköpare och trävaruhandlare. Det gick också som gick i de flesta andra fall, bondeskogarna kom att hamna under skogsbolagens domvärjo. Under denna bolagstid 1870 - 1920 växte det samtidigt upp en rad nybyggen runt sjön som Timmernäset, Långnäset, Olov-Petters svedjan, Löfnäset, Juvanådammet och Juvansjö. Svanåsen ett annat, Öferå - ett krononybygge, till och med en mindre by, Tallnäset om två hemman. Det sistnämnda stället har en fastboende familj, liksom Löfnäset. Hökön som hade ett båtsmanstorp och Bergön, mitt ute i Storsjön. Vad som sedan kom att döpa om Omsjön till Storsjön är svårt att säga.

Omsjös båtsmanstorp hade tillhört en kronobåtsman Pehr Gabriel Fors, född 1785 och bördig från Edsele. Han antogs som reservbåtsman 1808, som ordinarie i februari 1810 och placerades året därpå i Omsjö. Han erhöll avsked 1825 på egen begäran. I början av november 1851 hade han varit och malt i Omsjö kvarn och drog kälken gående över isen när isen brast i närheten av Bräntudden, med påföljden att han drunknade. Han hade dragrepet till kälken virat omkring axlarna, något som bidrog till att han gick till botten.

Trots att nu folk fanns boende runt sjön så har i stort sett inte många drunkningsolyckor skett. Vid Svartnäset drunknade i november 1883 bonden Nils Björnsson Engström, 68 år gammal, och några enstaka drunkningsfall har också inträffat under senare år.

Omsjös stora expanderingstid får man väl anse haft sin klimax under trävaru- och bolagstiden från 1870 och framöver. Två affärer fanns tillgängliga under förra hälften av 1900-talet, visserligen var båda filialer, därav en kooperativ, men skola fanns också. Stora avverkningar var för handen och ansenliga kojförläggningar fanns bla. på Svartnäset, vid Karvsjöns östra ände, det sk. ”Köks”, Långnäset, Tjälshöjden mfl. ställen. Fäbodarna för byn var förlagda på Bodåsens sydsluttning ner mot sjön, men av dessa fanns tyvärr redan under mitten av 1940-talet ingenting kvar. Fäboddriften upphörde här som i de flesta andra byar mellan åren 1926 - 1930. I äldre tid hade kungsörnen sin hemvist i Omsjö. Under vilket tidevarv har ej kunnat klarläggas men berget Örnberget invid den nordvästra delen av sjön borgar för att påståendet är sant. Det var där fåglarna höll till.

Tiden mellan 1750 - 1850 härskade inom Omsjö den sk. Hermans-släkten, ursprungligen kommen från Resele. Det var en kraftfull och expansiv släkt som kom att sätta djupa spår i byn utveckling och bebyggelse. Bonden och nämndemannen Erik Ersson-Hermansson hade en dotter, Anna Dorotea, född 1816 som var vida omtalad för sin skönhet. Hon lär ha satt många manshjärtan i brand. Hon gifte sig 21-årig med en rik bondson i Sörtannflo. Det sägs att hon skall ha varit den vackraste bruden man dittills sett i Ådals-Lidens kyrka.

Under en snöstorm i november 1851 drunknade bondhustrun Sara Olofsdotter, 65 år gammal, då hon på väg hem från Bergön gick vilse i snöyran, varvid isen brast vid Kvarnbäckens utflöde. Andra påståenden gör gällande att drunkningen skett vid Tordyvelbäckens utflöde, något längre österut. Maken, Nils Ersson tröstade sig med att inte långt efter olyckan gifta om sej med pigan Anna Maria som var hela 45 år yngre än den omkomna hustrun.

Sagornas och Sägnernas Omsjö

Som gammal kulturby har Omsjö många sägner och sagor. Vissa sägner omtalar silverskatter, bla. den välkända finnskatten, men det talas också om trollskatter som trollen gömt undan. För den som nu inte rätt känner till förhållandet, så var modellen denna om man nu gjorde anspråk på någon av dessa trollskatter, nämligen att man tog itu och grävde på själva midsommarnatten men borde vara klar med grävningen innan solen gick upp. Vidare fick grävarna, ifall de nu var flera, inte säga ett enda ord till varandra under grävningen, ty då var möjligheterna helt borta att nå ett önskat resultat. Utefter gamla sommarstigen mellan Ottsjö och Omsjö, passerar man i närheten av den senare byn en myr som har det något konstiga namnet Bäckerhällmyren. Namnförklaringen lär ligga så till, att ute på själva myren ligger en hälla där en bäcker en gång i tiden fångats av en kraftig virvelvind och kastats ut på själva myren. Ett annat märkligt drag med den här hällan är att när man stiger på den med lite kraft, hörs det alldeles som om den vore ihålig och haft något tomrum inunder. Detta senare kan vara orsaken och grunden till den sägen som påstår att en silver-trollskatt skall finnas under själva hällblocket. Nu lär det ha hänt, någon gång i anno dazumal, att två drängar en midsommarnatt kommit överens om att försöka gräva fram hällan. Det hör till historien att en av drängarna hade ett par sk. strybyxor på sig. Stry var ett dialektalt ord och med stry menades avfall från lin. Men bäst som man grävde denna minnesvärda midsommarnatt, uppenbarade sig plötsligt tre till fyra trolliknande figurer, beväpnade med något som kunde tas för yxor och bilor. ”Vi tar den här med strybyxorna först”, yttrade en av de främmande männen, och det var nog för att skrämma iväg de halvt skräckslagna skattgrävarna.

Sagan förtäljer att det var jättarna som först började bryta bygd i Omsjö. På Brännan och Gammåkern. Och sagan förtäljer vidare om en tvist i hedenhös som Omsjöjättarna hade med några jättar vid Nämforsen vilka inkräktat på Omsjöjättarnas hegemoni genom att ha fiskat vid Karvsjönoret och fångat ansenligt med skogsfågel på Kiipparåsen norr om Storsjön. Detta är ställen som räknas som fina fångstmarker också senare i tiden.

Som direkt hämtad ur en bröderna Grimmsaga berättas hur en jätteflicka en gång kommit hem med en samling människokryp, som hon plockat upp borta i Gammåkern och burit hem till föräldrarna som bodde i Bågahållaberget. ”Bär nu tillbaka de här människokrypen”, lär jättemamman ha sagt.”Det är dom som skall fortsätta värvet här i Omsjö, när vi har slutat”.

På norra sidan av Storsjön ligger tre långsmala åsar i linje mellan Öferrå och Juvanådammet. Sagan förtäljer att åsarna bildats när jättarna som färdats här förbi, spillt ut sand ur sina fickor eller vantar. Vad sanden skulle användas till förtäljer inte sagan. Åsarna heter Bäckremmen, Högremmen och Långtjärnsåsen.

I nordvästra delen av Storsjön ligger ganska nära land en konstigt formad och rätt stor sten, som någon gång av en jätte blivit kastad mot Junsele kyrka, enär jätten i fråga inte mådde bra av klockklangen. Stenen fick namnet Bothals sten efter jätten med samma namn.

Samtidigt med jättarna levde det dvärgar uppe i de vilda skogsområdena av Nordåsen, Bodåsen och Fårklippen. Skygga till sitt väsen smidde de jordbruksredskap åt jättarna. De var fula och vanskapliga men störde igen.

Däremot tycks inte sagorna ha bevarat eller antytt något om förekomst av vare sig skogsfrun, sjöjungfrun eller sjörået. Inte heller Näcken eller Kvarngubben, vilket i och för sig kan förefalla lite konstigt med tanke på den rikliga förekomsten av vatten.



Av alla mytologiska förekomster är det dock - som i de flesta andra fall - vittrorna som spelat huvudrollen och samlat de flesta sägner och sagor. Vittrorna, liksom deras kreatur, sågs ju gärna i anslutning till byns fäbodar som låg på nordsidan sjön i sydsluttningen av den skogrika och omfattande Bodåsen. Numera är vallen fullkomligt borta och inga som helst lämningar påvisar förekomsten.

En bonde i Omsjö, tyvärr har sägnen inte bevarat hans namn åt eftervärlden, var ensam hemma en söndag på sommaren, medan övriga familjen farit ner till kyrkan i Näsåker. Plötsligt kommer en liten, gråklädd och okänd man in i köket, hälsade artigt och bad husfadern följa med honom ut, det var något han ville visa honom. Bonden hörsammade mannens begäran, men efteråt kunde han inte helt klargöra vart den främmande fört honom och vilken väg de färdats. Han visste bara att de liksom gått ner i underjorden. Den okände öppnade en dörr och i det flämtande eldskenet från den öppna spisen såg bonden en främmande skara av folk och barn, sittande vid ett bord i färd med att äta. Men det droppade friskt från taket och överallt på bordet var utsatta skålar och kärl, som skulle ta upp det smutsiga vattnet. Bonden undrade över takets otäthet och menade att ute var det ju sol och torrt. ”Du har placerat den nya ladugården ovanför vår boning”, sa mannen. ”Vill du flytta den skall du inte bli olönad härför”. Då förstod mannen att det var en vitterfamilj han råkat på, och vittror skulle man inte reta eller göra illa utan hellre hörsamma och göra gott. Så han lovade mannen att flytta sin ladugård till ett annat ställe, och arbetet påbörjades redan dagen därpå. Efter den händelsen hade bonden tur med allt han företog sig och både han och gården blev lyckosamma och välmående. Och bonden visste att det berodde på att han hörsammat vittergubbens bedjan om att flytta på ladugården.

Mer om hembygdsforskaren Paul Lundin.

onsdag 28 februari 2018

Några vinterbilder 2018

Fransmyren




Lada vid Vigdsjön


Älg-galopp..


Vy över Fängsjös skogar


Ett 30-tal orrar har stormöte i vår björk. Mars.
 

fredag 23 februari 2018

Efterlysning! Konfirmationskort från 1935 i Ådalsliden

Efterlysning!

Jag har fått alla namn på dem som konfirmerades 1935 i Ådalslidens kyrka. (Tack Saga på pastorsexp.!)  Min mamma konfirmerades det året, som den yngsta av dem alla. Är det någon som råkar ha ett foto av konfirmanderna i sina gömmor? Kontakta mig gärna i så fall. Tack på förhand!

Här är namnen på alla dem som konfirmerades. Dubbelklicka på bilden för större text.

Flera konfirmationskort i Ådalsliden finns här.


måndag 5 februari 2018

Mordförsöket i Kroktjärnbränna vid Hermansjön

Följande berättelse om en tragisk händelse i Hermansjö har jag fått av Göte Byström, bror till skribenten Sören Byström. Jag har tagit mig friheten att redigera texten något. Tack Göte!
 

"Jag skall skriva om en otäck händelse som utspelades natten mellan 24 och 25 mars 1872 i Kroktjärnbränna i Hermansjö.

Hans Nilsson föddes 27 juli 1812 i Alnön Resele. Han gifte sig med Adriana Törnbom född  24 jan. 1810 från samma plats (men föddes som barnhemsbarn i Sockholm)  Paret flyttade till Hermansjö i norra delen av Resele. Efter en tid köpte Hans Nilsson, av en torpare Kallin på Lövsjön, en plats för ett nybygge en liten bit öster om Hermansjön nästan vid stranden av Kroktjärn. Hans Nilsson var tydligen en kreativ person, han byggde ett sågverk i Hermansjöån 1 km nedströms där Junselevägen korsar Hermansjöån. Sågen byggdes vid en myr som sedermera kallas sågmyran. Han byggde även en sågstuga som han kunde bo i under arbetet med sågningen.

Hans och Adriana fick tre barn, Nils Olof, Kristina och Anders Peter. Båda sönerna dog unga.

Kristina f 1847 gifte sig med en man från Långsele. De bosatte sig vid Hermansjö. De köpte stället av Hans.  Hans Nilsson hade bott där tidigare och det skrevs ett kontrakt mellan Hans och hans måg att denne skulle ge Hans föderå under resten av dennes liv.

Det var troligen detta kontrakt som blev anledningen till osämjan i familjen som blev så ödesdiger.

 Tonen emellan Hans och mågen blev med tiden allt sämre, så dålig att mågen funderade på att ”röja” undan honom, men han tvekade själv, så till slut så fick han en ide att han skulle leja en man för jobbet. Det blev en som hjälpt honom i skogen som mot betalning 100 kr skulle utföra dådet.

Det var sent på kvällen 24 mars 1872. Hans Nilsson hade lagt sig på sängen i sin sågstuga, plötsligt så knackade det på ytterdörren. Hans steg upp och öppnade. Det var en man som han kände, så Hans gick och la sig på sängen igen. Mannen satte sig vid spisen och värmde sig, efter en stund flyttade han sig och satte sig vid sängen där Hans låg. Han tog upp sin snusdosa och bjöd Hans på en snus. När Hans tagit snusen knöt mannen näven runt snusdosan, och plötsligt drämde han till Hans i skallen med våldsam kraft. Hans stönade till och försökte skrika till, men efter flera hårda slag så slappnade Hans. Gärningsmannen såg den till synes livlösa kroppen, reste sig upp och sprang ut och sprang i riktning mot Hermansjön.

Samma dag var det ett bröllop på västra Hermansjö och på detta bröllop fanns Hans Nilssons piga. En tid innan hade Hans och Adriana skilt sig (det hände även på den tiden!). Hans´ piga och en annan piga från trakten anade oråd. Eftersom det var en hel del sprit i farten så kanske Hans´ måg hade pratat bredvid mun ”som är vanligt”.. Pigorna kontaktade dock faktor Nils Filip från Aspeå. Antagligen var denne Nils Filip på bröllopet. Han satte av i rask fart och fick tag på en annan Aspeåbo, Gustav H Hansson, samt Olof Söderström och Karl-Johan Falk från Stavarmon.  De fyra männen begav sig till sågen vid Hermansjöån det är cirka 1 km dit.

När de kom fram och öppnade dörren så låg Hans Nilsson på golvet synes livlös men när de tittade till honom märkte de att han var vid liv med flera hål i skallen och tungan hade fastnat i gommen. De lade honom i sängen och band om så gott de kunde, Hans vaknade till men kunde inte redogöra mycket för händelsen, så männen beslöt att spåra gärningsmannen. Gustav Hansson fick se ett spår och ropade till sina vänner att ett springspår gick västerut. Så de beslöt att följa detta spår som troligen var gärningsmannens.

Spåret ledde till Västra Hermansjö där bröllopet hade varit dagen innan och där även Hans Nilssons måg bodde. En främmande man fanns också där. Gustav Hansson jämförde mannens fotspår och  började förhöra honom. Till en början nekade mannen men tonen från faktor Nils Filip som skötte förhöret hårdnade och de bistra anletsdragen från de andra männen blev för mycket så han föll till föga och erkände.

Hans Nilssons ex-fru Adriana var också där och hon tog till orda och sa att Hans Nilsson hade varit så otrevlig så han skulle ha stryk. Han skulle lära sig veta hut, men avsikten  var inte att döda honom, bara ge honom en läxa.

Mågen och exfrun beslöt att fara till Kroktjärnbränna till Hans Nilsson och försöka att mildra detta tilltag. Hans Nilssons piga hade redan farit för att sköta om sin husbonde. Mågen var starkt berusad så färden tog en stund. Avståndet till sågen är cirka 8 km. När de kom fram försökte de att prata med Hans, men denne var inte så samarbetsvillig. Exfrun Adriana vidhöll att han skulle ha stryk men inte dödas.

Den gripne gärningsmannen och exfrun blev häktade och efter flera tingsförhandlingar så dömdes gärningsmannen till 2,5 års fängelse, men exfrun blev frikänd. Däremot fick inte mågen något straff. Denne flyttade året efter 1873 med sin familj till Östbillsjö, Själevad.

Hans Nilsson hämtade sig så småningom efter den svåra misshandeln. Han dog den 5 oktober 1878. Exfrun Adriana dog 3 mars 1878 i Själevad
 
/ Sören Byström Skorped 2008-12-19 "


Historik och mer om Hans Nilsson på Kroktjärnbränna:

Rättelse: Hans Nilssons måg hette Kårén (inte Colén) Dubbelklicka så förstoras texten!

   
Fler uppgifter om Adriana Maria Törnbom förmedlat av Göte Byström:

Adriana Maria Törnbom
född 1810-01-24 i Stockholm, död 1878-03-04 i Själevad fs (Y). 

Död (SCB)
Adriana Maria var barnhusbarn från Stockholm
Utflyttad 1873 från Hermansjön Resele fs (Y)
Inflyttad 1873 till Själevad fs (Y) 

Gift 1828-04-08 i Resele fs (Y) med Erik Ersson
född 1800-04-26 i Höven Resele fs (Y), död 1843-06-02 i Rösta Resele fs (Y). Torpare. 

Barn:
Erik Ersson född 1831-02-20
Petrus Ersson född 1835-09-25, död 1850-08-13

Gift 1845-01-26 i Resele fs (Y) med Hans Nilsson
född 1812-07-27 i Alnön Resele fs (Y), död 1878-10-05 i Skorped fs (Y). Torpare. 

Barn:
Nils Olof Hansson född 1845-08-03 (dog ung)
Kristina Maria Hansdotter, född 1847-07-31 död 1934-01-16 (gift med Anders Olof Kårén f 1837 Långsele)
Anders Peter Hansson född 1850 (dog ung)



Mer om Kroktjärnbränna i Hermansjö.

Om Hans Nilsson byggde kvarnen i Hermansjöån vet jag inte, men här finns bilder av det som numera finns kvar av kvarnen. Bilderna är tagna av Kaj Larsson, Skorped.







 

 

 



 


torsdag 25 januari 2018

Min engelska kattunge..

Lånad bild.

Jag har alltid ömmat för djur. När jag var liten hade mina föräldrar lantbruk med kossor, kalvar, gris, häst, höns och en hund som ofta fick valpar. Min mamma älskade alla djuren och den känslan för djur har även jag. Jag har ibland tagit hand om hemlösa katter som jag egentligen inte hade tid med eftersom mitt arbete hindrade mig att ta hand om dem. Men det har alltid funnits vänliga vänner som hjälpt mig att hitta nya hem till katterna.

Men det är e n  händelse som jag burit med mig hela livet som fortfarande känns både jobbig och  dramatisk att tänka på.

Jag arbetade några månader på ett värdshus i södra England i min tidiga ungdom. Några dagar före hemresan till Sverige vistades min reskamrat och jag i London. Vi travade runt i stan, träffade vänner som vi gjort bekantskap med på värdshuset och tittade på alla de sevärdheter som finns i London. Vi kände dock båda att det skulle bli skönt att få resa hem efter vårt långa äventyr i England.

Någon dag före hemresan, som skulle ske med båt från London till Göteborg, fick jag se några kattungar i ett skyltfönster i London. De var så små och hjälplösa. Mitt hjärta brast. Hur kan man lägga kattungar i ett skyltfönster till försäljning? Jag tyckte det var fruktansvärt. Jag drog med mig min kamrat in i djuraffären och sa att jag ville köpa en av kattungarna. Min kamrat tyckte jag blivit helt galen och det var jag säkert. Men jag ville rädda åtminstone en av kattungarna från skyltfönstret!

Sagt och gjort. Jag köpte en av kattungarna. Jag skaffade en liten kattväska med dragkedja som hen skulle få ligga i. Kattmat, halsband och ströfoder. Jag tänkte inte, bara handlade. Kattungen skulle följa med mig till Sverige, kosta vad det kosta ville! Att djur skulle vistas i karantän en längre tid vid ut- och införsel i Sverige vid den tiden (mitten av 1960-talet), och att det definitivt inte var tillåtet att föra djur med sig till Sverige hur som helst ville jag inte tänka på. Kattungen skulle följa med mig hem!

Jag stoppade ner kattungen i djurväskan och bad en tyst bön att den skulle hålla tyst när vi gick ombord på båten. Det gick bra och under båtresan fick kattungen vara i hytten min kamrat och jag delade. Jag lämnade hytten bara när vi skulle äta ombord.

Nästa morgon när vi satt och åt frukost ropades mitt namn upp i högtalaren på båten. Kaptenen på båten ville träffa mig. Jag förstod genast. Kattungen hade upptäckts av en städerska som upptäckt den när hon städade vår hytt. Jag gick med skakiga ben till kaptenens rum. Kaptenen gjorde klart för mig att det var inte tillåtet att föra in djur i Sverige utan tillstånd, och att kattungen måste sitta i karantän i Göteborg minst tre månader på min bekostnad. Om jag inte godkände detta måste kattungen kastas i havet. Kaptenen kunde inte ta ansvaret för att kattungen fanns ombord. Jag grät som jag aldrig gjort tidigare. Jag visste att båda alternativen var helt omöjliga för mig. Men kaptenen var en vänlig man. Han förstod min förtvivlan. Till sist gav han mig ett alternativ till. Jag skulle få ta kattungen med mig till Sverige. Mot ett villkor. Om kattungen upptäcktes i tullen så måste jag säga att kaptenen och båtens personal inte kände till att kattungen funnits med på båten. Jag lovade dyrt och heligt att hålla det löftet. Jag skulle aldrig bryta det löftet, det lovade jag! Jag fick föra in kattungen på egen risk och det gjorde jag mer än gärna.

När båten anlände till Göteborg så var jag rejält uppskakad och rädd. Jag visste att tullen kunde kontrollera passagerare vid den allra minsta misstanke om oegentligheter. Jag var livrädd och mina ben skakade. Jag bar väskan med kattungen nära mig och hoppades innerligt att den inte skulle ge det minsta ljud från sig vid kontrollen. Min kamrat var nog minst lika orolig som jag, men hon  försökte hålla god min, hon med..

Allt gick bra. Kattungen höll tyst och vi gick genom tullen utan att kontrolleras. Jag grät av utmattning och lycka när vi gick ut från tullområdet. Jag kunde andas igen..

Vad som sedan hände när jag kom hem med den lilla kattungen till mina föräldrar så småningom är en annan historia. En helt annan historia..

onsdag 3 januari 2018

Nygamla vinterbilder






När vintern ser ut som på bilderna då är det ganska ljuvligt!  Men just nu växlar väderleken mellan snöblask, ymnigt snöande, kyla och töväder. Ingen ordning alls på vintern med andra ord. Hitintills har snön mest inneburit plogning och skottning.

Jag väntar och längtar att få ta på mig skidorna och ge mig ut på en skidfärd, men det ser ut att dröja i år tyvärr. Men än så har jag ett par-tre månader på mig att ta igen skadan. ;) Det blir ljusare och solen kanske börjar lysa upp tillvaron lite. Det blir fint!

måndag 1 januari 2018

Ett nytt år - 2018

Åter ett nytt år. Åren går så fort numera! Jag tycker att det nyss var millenniumskiftet.. 

Nyårsaftonen 1999 var en snörik, kall, stjärnklar och vacker kväll. På aftonen så åkte jag och en god vän spark nästan en mil genom skogen i ett fantastiskt månsken. Vi var på väg till en middag med andra vänner i en skogsby. Det var så tyst och stilla. Naturen och skogen väntade nästan andlöst stilla. Träden bockade djupt av snön och  månen lyste klart från en mörk men stjärnklar himmel. Vi behövde ingen lampa, månen visade vägen. Det sjöng under sparkmedarna och våra röster studsade i tystnaden.

Innan nyårstimmen väntades så sparkade jag ensam tillbaka  i månskenet till bilen, och åkte någon mil ytterligare till min man som var brandjour den kvällen i byn. Vi skålade tillsammans in det nya milleniet med svärfar och önskade varandra många nya fina år för oss alla.

Svärfar är borta nu men vi fortsätter vår tid tillsammans på jorden. Med nya år, nya drömmar och nya mål.

Jag önskar alla ett Gott Nytt År 2018!

Karvsjön, Omsjö

fredag 22 december 2017

God Jul!



"Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna,
det är mörkt nu, men det blir ljusare igen."


En riktigt, riktigt God Jul till alla! / Anita och Kenneth

tisdag 21 november 2017

En sann historia från Näsåker med lyckligt slut

Det här unga paret upplevde några fasanfulla timmar på timmerstockarna i Nämforsen i juni 1929 innan det fick sin lyckliga upplösning.

Paret gifte sig så småningom så berättelsen fick ett lyckligt slut på flera sätt.

Mer om händelsen finns att läsa på Magnus blogg här.
 

Vägen som aldrig byggdes..

Detta är en intressant läsning om vägen som aldrig byggdes. Omkring 1937 stod Vigdsjön i startgroparna för sin "storhetstid". Landlotter köptes och hus hade börjat byggas runt sjön. Förhoppningar fanns att Vigdsjön skulle bli en välmående by som skulle ge rika skördar invid Vigdsjöns strand. Tyvärr blev det inte så. Vigdsjöns era varade bara ett tjugotal år innan byn blev helt öde. Inte förrän 1962-63 byggdes en väg till Vigdsjön, men då var byn öde sedan lång tid tillbaka.

Även Fransåsen och Storhöjdens byar avvecklades ganska snart. Även till dessa ödebyar finns numera vägar.

Men vägen som planerades 1937 byggdes aldrig.

Tack Göran Stenmark!



Mer om Vigdsjön och Fransåsen.

torsdag 16 november 2017

Årets första snöfrost


Bilden gör inte riktigt verkligheten rättvisa. Men visst är den första snöfrosten vacker? Det ser ut som ull har fastnat på grenarna.

Idag var det sol och minus fyra grader. En perfekt vacker dag som gjord för en promenad innan snön har lagt sig på allvar och man inte längre kan gå i skogen.

Sally och jag upptäckte att den stora björnen vi har i vår närhet inte gått i ide ännu (som den borde ha gjort). Färska björnspår på vägen gjorde att vi drog oss tillbaka ganska fort.

Utegranen är hämtad och uppsatt på gården. Snart ska jag sätta belysningen på granen, det lyser så vackert i mörkret. Det blir fint! Veden är inburen och vi har stökat undan sommaren- och höstens arbeten.

Nu är jag beredd. Vintern är välkommen.






lördag 4 november 2017

Resan till Mallorca

I oktober gjorde jag en jättefin resa till Mallorca, en ö jag aldrig varit till tidigare. Mallorca blev en positiv upplevelse, det är en grönskande vacker ö som gjord för att bo och vistas på. Klimatet var ljuvligt lagom varmt trots att det var sent i oktober.

Jag bodde i Palmas gamla stadsdel och det var fantastiskt fint. Nära till havet, de gamla gränderna och kommunikationerna. Jag hade glädjen att sammanstråla med ett par släktningar till min man som bor på Mallorca delar av året. De visade mig många fantastiskt intressanta sevärdheter och platser på ön som så här i efterhand är helt oförglömliga upplevelser. Ett varmt TACK Anita och José!

Jag fick också tillfälle att bada i havet, något som är det mest underbara jag vet. Havet är livets ursprung och jag känner mig aldrig så fri och lycklig som vid havet. Hoppas få möta havet snart igen!

Jag tog en hel del bilder, här är några av dem.

Ett gammalt träd vid Plaza de la Reina

En god lunch med vin.

Den pampiga katedralen Sa Seu  från 1300-talet är Palmas stolthet. En mäktig gotisk byggnad med fantastiska fönster, Bland många andra har även Gaudi lämnat ett bidrag av invändiga förbättringar på 1900-talet.  

Parc de la Mar

Tango i gamla stan en helt vanlig tisdagkväll. Underbart!

Gränden där jag bodde i gamla stan.


Klosterlunden i Valdemossa där F. Chopin bodde 1838

Klosterlunden i Valdemossa

Från den bevarade hantverksgården godset La Granja. En fantastiskt bevarad gammal gård med hantverkstraditioner som spetsknyppling, spinning, ost- vin och korvtillverkning bl.a. En evig vattenkälla sprutar upp från bergsgrunden ute på den vackra gården. En upplevelse att få se denna plats utanför Valdemossa!
 
Mer om La Granja:  http://destinationmallorca.se/la-granja/
 
Kruktillverkning

Gården bjöd på vin!

Den eviga källan.

Handsydda barnkläder

Ett barn- och lekrum på La Granja

T.o.m. gammal sjukvårdutrustning finns bevarat på gården!

Ett kvinnorum. Lägg märke till hårtorken t.hö. :)

En lätt, men god frukost på morgonen.


Havet i motljus. Havet, livets ursprung.

tisdag 10 oktober 2017

"Ecke Kajas" ett original i Ådals-Liden



Det har funnits flera s.k. "original" i Ådals-Liden. Hembygdsforskaren Paul Lundin har skrivit om flera av dem i sina böcker och i artiklar. Det är ofta tragiska livsöden för de människor som av olika skäl inte kunde följa det livsmönster som gällde för människor på den tiden. De s.k. "oioginalen" var i allmänhet snälla och oförargliga människor som inte gjorde någon människa för när. De levde ett hårt liv med mycket umbäranden och stor fattigdom. Det är värt att bevara  berättelserna om dessa  människoöden för eftervärlden.

Ett av dessa "original" var "Ecke-Kajas" eller "Kajsas Ecke" som han också kallades. Jag har bara sett en bild (ovan) av honom. Samma foto hänger också på Hembygdsgården i Näsåker.

Ådals-Liden-C-3-1847-1861-Bild-33-sid-30

Erik Johan Johansson föddes i Krånge, Ådalsliden den 26 feb. 1860 (födelsenotisen ovan) som yngsta barnet av tre. Föräldrarna hette Johan Olsson f. 1826 och Kajsa Erika Ersdotter f 1827.  Fadern avled samma år som Erik Johan föddes. Modern avled 1894.

Erik Johan bodde mesta delen av sitt liv i Krånge, Ådalsliden. Där hade han byggt en liten stuga som han själv byggt. Av okänd anledning började han kalla sig Söderqvist någon gång efter 1912 (källa: Hfl) I den sista skannade församlingsboken från 1937 står Ecke som inhyseshjon i Krånge. Enligt en uppgift dog Ecke-Kajas på ålderdomshemmet i Näsåker (Rå). Han dog i slutet av 1948.

Magnus Johanssons hemsida finns följande uppgifter om familjen:

Johan Olofsson var född den 25 maj 1826 i Lövåsen, Ådals-Liden sn Edsele sn (min not) som son till bonden Olof Andersson och hans hustru Märta Persdotter. Han gifte sig den 20 juni 1856 i Ådals-Liden sn med Kajsa Erika Eriksdotter. Hon var född den 15 maj 1827 i Krånge, Ådals-Liden sn. Johan var torpare i Krånge, Ådals-Liden sn. Han dog den 15 juli 1860 i Ed sn genom ett olyckligt fall. Kajsa Erika dog den 17 september 1894 i Krånge.

Barn:
Olof Peter Johansson, född den 1 april 1857 i Krånge, Ådals-Liden sn. Olof Peter dömdes den 16 februari 1876 till 5 dagars fängelse på vatten och bröd för snatteri. Han dog ogift den 14 januari 1914 i Krånge, Ådals-Liden sn av magkräfta. Han var då skriven som fattighjon.

Greta Dorotea Johansdotter, född den 18 juli 1858 i Krånge, Ådals-Liden sn. Hon gifte sig den 11 december 1880 i Ådals-Liden sn med Olof Jönsson Lindqvist. Han var född den 5 april 1859 i Betåsen, Ådals-Liden sn. Olof var först arbetare, sedan arrendator i Betåsen nr 1, Ådals-Liden sn. De flyttade sedan till Moflo, Ådals-Liden sn. Greta Dorotea dog den 23 juni 1940 i Moflo. Olof dog i Moflo den 10 maj 1950. Makarna fick fjorton barn tillsammans.

Erik Johan Johansson Söderqvist, född den 26 februari 1860 i Krånge, Ådals-Liden sn. Han dog ogift den 13 september 1948 i Ådals-Liden sn.



Inga uppgifter finns om årtal/tidning för denna notis.


Urklippet nedan om "Ecke-Kajas" är kopierat från Byabladet nr 3 2012 (lokaltidning i Ådals-Liden). Författare är Paul Lundin. Det är en berättelse om Ecke  och hans mor som är inte helt olik den klassiska berättelsen om "Barnen från Frostmofjället" som författaren Laura Fitinghoff skrev på sin tid.

Om någon har mer information/berättelser om "Ecke-Kajas" så skriv gärna en kommentar! Tack på förhand!


Sid. 1

Sid. 2


Paul Lundin berättar så här om Kajsas Ecke (citat från Murbergets bilddatabas):

"Erik Johan Johansson, "Ecke Kaijans´n, vandefvögel och gårdfarihandlare.
Han kallades också för "Kajsas Ecke" efter modern som hette Kajsa. Fadern, en bohem och spelman, hade dött tidigt när han spelade på ett bröllop då Ecke, brodern och en syster alla voro under 10 år.

1868 rymde han och brodern Olle via Härnösandskusten neråt mot Gävle, där de fasttogs och skickades hem. Modern hade sörjt dem som döda.

Under den kallare tiden av året gick Ecke runt i bygderna med ett "nasarknyte", innehållande tvålar, säkerhetsnålar, band och andra småsaker. Han fick alltid gratis mat. När våren kom drog han iväg med sin hund till en koja uppe på berget ovanför Mellgårdssjön, någon knapp mil från bygden. Han satte potatis, fiskade i sjön och strövade omkring ute i naturen.

Han fantiserade om mineralfyndigheter och vurmade för exploatering som skulle lyckliggöra bygden ekonomiskt. Någon gång under sommaren gick han ner till bygden för att proviantera. Han talade om att han skulle betala då han börjat bryta mineral. I regel var folk snälla, då de kände till hans fantasier, och skänkte honom maten.

Han blev blind på gamla da`r och avled 1948, 88 år gammal på ålderdomshemmet
Han sågs aldrig ha badat och behövde det ej heller på ålderdomshemmet, bara tvättas av.
(berättat av Paul Lundin, Näsåker) "



Jag hittade även nedanstående tidningsartikel som jag fått av Paul Lundin. Artikeln är skriven av en redaktör Ture Jonsson någon gång i mitten av 1960-talet. Ture Jonsson berättar om sitt möte med Ecke-Kajas i Ådals-Liden på 1930-talet och att han då fick ta del av historien om barnens långa tiggarvandring.

Likheten med Laura Fitinghoffs berättelse om barnen från Frostmofjället är slående. Jag har hört ytterligare en liknande berättelse om barn på vandring i ett annat sammanhang. Tanken slår mig - är berättelsen verkligen sann eller är det enbart en skröna..? Finns det några källuppgifter att berättelsen är sann?

Klicka på bilderna så blir texten större. Obs! Textspalterna måste läsas nedåt till den andra bilden. (Tidningsartikeln var för stor för min scanner, därför två bilder)
 
Klicka på bilderna så förstoras texten!
 
 
Ovan. En bild (skärmdump) från Murbergets bilddatabas.

 
Jag råkade jag hitta ett tidningsurklipp i mina gömmor där Ecke-Kajas finns med (mitten på stegen). Året är 1912 och platsen Sörmoflo fäbodar. Roligt f.ö. att alla på kortet är identifierade!