lördag 30 juli 2016

Svanåsen och Burtjärnstorpet i Ådals-Lidens sn

För något år sedan besökte jag platsen där skogsbyn Svanåsen i Ådals-Lidens sn legat. Idag är platsen helt utplånad, enbart några grunder efter byggnader finns kvar.

Svanåsen inringad. Karta från 1935.

Jag blev glad när jag nyligen råkade hitta detta foto från Svanåsen 1947. Åter igen påminns man om att  människor har bott och arbetat på platser, som genom tidens gång försvunnit och upphört. Skogen har tagit tillbaka den mark som en gång odlats och bebotts.




Av Göran Stenmark i Junsele har jag fått följande uppgifter om Svanåsen:

"Grundtjärns byamän sökte nybygge på Svanåsen  tillhörande Ådals-Lidens socken år 1840.
Krononybygget Svanåsen blev vid skattläggningsberedningen 1857 föreslaget till 11 seland och blev fastställt genom förrättning den 25 juni 1866. Då fanns på platsen nybyggarna Per Erik Mähler och Nils Johan Olofsson" / Göran Stenmark






På Magnus Johanssons hemsida finns uppgifter om några familjer som bott i Svanåsen. HÄR.


BURTJÄRNSTORPET.

"Burtjärnstorpet (fastighetsnummer 1:5) ligger på Svanåsens marker. Arrendetorp under Fors bolag."  / Göran Stenmark

Inte långt från Svanåsen har det funnits ett torp som fick namnet Burtjärnstorpet. Även det torpet har skattat åt förgängelsen. Det finns rester kvar av grunderna till huset och lagården liksom den gamla spisen och rester av en separator.

Den gamla spisen finns kvar..

Jag har fått ett par gamla bilder av Vivi-Anne som visar hur Burtjärnstorpet såg ut omkring 1940.Vivi-Annes föräldrar var troligtvis den sista familjen som bodde på Burtjärnstorpet. Ett varmt tack Vivi-Anne för dessa bilder!

Burtjärnstorpet ca 1940

Fam. Halvar Lindström omkring ca 1940. Burtjärnstorpet.

onsdag 13 juli 2016

Hermansjö "Gammelgård" östra


En gammal bild av "Gammelgård" östra
 

Gammal bild av Bagarstugan på Gammelgård östra
 
Nytagen bild av Bagarstugan/bryggstugan. Foto. Kaj Larsson

Hermansjö har som flera andra byar i närområdet varit en s.k. "finnby". Men de första finnarna verkar inte ha stannat så länge i Hermansjö, utan flyttade till den närbelägna Grundtjärn. Ur "Finnkolonisationen inom Ångermanland, södra Lappmarken och Jämtland" av Richard Gothe  (1948) hämtar jag följande citat:

"Två finnar, Påfwel Hindersson och Olof Larsson vände sig i juli månad 1623 till landshövdingen Johan Månsson Ulfsparre och synas av denne ha hänvisats till landskapets fogde, Awel Christofferson, att denne måtte "fli dessa finnar torpeställen på Cronones allmenning vid Hermansiön opå fieldet mellan Anundsjö och Resele sochn".
 
Därvid skulle även bestämmas, hur långt finnarna skulle sträcka sig med fiskevatten, vilket ansågs av större vikt än deras svedjande i dessa avkrokar. Redan 1633 påträffa vi därför Hermansjö införd i jordeboken med 4 seland. Finnarna flyttade emellertid därifrån - till Grundtjärn, öster om Storsjön."
 
Ur boken ”Byarnas historia i Anundsjö” av bygdeforskaren Erik Jonsson från Risbäck, utgiven 1969 av Anundsjö hembygdsförening citerar jag följande:

Redan omkring 1630 bodde två finnar, Påwel Hendriksson och Anders Andersson i Hermansjö, men 1641 flyttade de till Grundtjärn. Byn var då öde i 190 år.

1828 kom en lappman och f d båtsman: Simon Vaniksson-Burman f 1781 till Hermansjö. Mannen dog redan omkring 1829 och änkan, från Storborgaren, gifte om sig med sin dräng Johan Petter Nilsson, f 1804 från Österfanbyn. De flyttade till Uttersjö 1838. Längre fram blev det flera gårdar i Hermansjö-Gammelgård. Omkring 1966 blev byn öde då den siste, en Nordin, flyttade till Skorped.

Tidigare inlägg om Hermansjö  HÄR.

Jag har gjort ett nytt besök i Hermansjö. Gammelgård östra är en mycket vacker och stor gård med många byggnader, och med en vidunderlig utsikt över Hermansjön. Det har bott många familjer på gården. Det har funnits en Gammelgård västra också, men av den gården finns bara grunderna kvar.

Jag har av Göte Byström (bördig från Högland, Hermansjö) fått nedanstående sammanställning av de familjer som bott på "Gammelgård" östra. Ett varmt tack Göte!  Idag ägs Gammelgård av skogsbolaget Holmen och används som jaktstuga.

Här nedan en sammanställning av de familjer som bott på Gammelgård. Årtalen är kursiverade.


1827-1828 Johan Nyberg, Stina Pehrsdotter

1827-1828 Joseph Josephsson Björksjön Överlännes

1828 Abram Abramsson
Brita Jansdotter Björksjön Överlännes

1828-1829 Simon Vaniksson Burman från Nätra. Lappman och f.d. båtsman (1781-1828)
Brita Svensdotter Storborgaren (1794-1866)

1829-1830 Brita Svensdotter Storborgaren (1794-1866)

1830-1838 Johan Petter Nilsson Anundsjö (1804-1889)
Brita Svensdotter Storborgaren (1794-1866)

1829-1847 Pål Eskilsson Böle Graninge (1803-1868)

Maja Stina Abramsdotter Björksjön Överlännes (1801-1879)

1847-1853 Erik Petter Eriksson Rå Ådalsliden (1823-1891)
Barbro Greta Paulsdotter Böle Graninge (1828-1908)

1850-1858 Johan Kallin Sidensjö (1827-1900)
Maja Brita Paulsdotter Böle Graninge (1828-1908)

1846-1849 Carl Gustaf Sam Bergman Stockholm (1810-1881)
Anna Dorothea Henricsdotter Omnäs Resele (1810-1891)

1849-1869 Jakob Olofsson Jansjö Ådalsliden (1812-1892)
Cajsa Lena Ersdotter Resele (1811-1894)

1868 sålde Jakob Olofsson Gammelgård östra till Fors AB
Fors AB erhöll lagfart på hemmanet om 16 seland 1878.
Fastigheten kallas ”Gammelgård”.  I officiella handlingar benämnes den för
Östra Hermansjö.

1868-1895 Fors nya sågbolag från 1877 Fors AB

1888-1895 Kristina Elisabeth Svensdotter (1843-1917) från Lännäs (änka efter Nils Callin 1886)
Flyttade till Prästbordet Anundsjö 1895.

1899-1925 Johan Erik Hägglund (1855-1946)
Katarina Margareta Hägglund (1859-1946)
Johan Erik Israelsson Hägglund kom från Finland. Han tog sitt efternamn efter sin hustru.
De flyttade till Gammelgård 1899 från västra Högland. Flyttade 1925 till Västra Hermansjö.

1926-1934 Ivar Hellgren ( 1892-1985) Skogsfaktor.
Katarina Sofia Hellgren  (1897-1986)
Familjen flyttade till Byvattnet. 1928 installerades telefon som försvann i samband med Hellgrens flytt.

1934-1943 Ansgar Danielsson  (1906-1981)
Sara Margareta Danielsson (1905-1989)
Ansgar och Greta Danielsson flyttade 1934 till Gammelgård från Tvejsjön. 1943 flyttade de till Björksjön.

1943-1966 Johan Alfred Nordin (1888-1980)
Anna Viktoria Nordin (1896-1991)
Johan Nordin flyttade våren 1943 till Gammelgård från västra Högland i Hermansjö.
Johan, Viktoria och sonen Henning var de sista bofasta som lämnade Hermansjö-bygden.
De flyttade då till Byvattnet.

Johan Alfred och Anna Viktoria Nordin
 
Händelser i Hermansjö och Gammelgård östra.

- Vägen byggdes 1953
- Telefon 1954
- Elektricitet 1950
- Renovering och flyttning av kök 1955 i Gammelgård östra
- Gammelgård östra är numera en representations- och jaktstuga för skogsbolaget Holmen.

Källa: Sören och Rune Byströms forskning om Hermansjön.

onsdag 22 juni 2016

Visa vid midsommartid



Den vackraste visan i midsommartid.. :)

Midsommar är för mig Ångermanland. Ljusa nätter, midsommarblommor, styvmorsviol, mygg  ;), en mörk tjärn i skogen där bäcköringen nappar, stilla fiske från en båt i ljusa sommarnatten, en eld vid strandkanten, kokt kaffe över eld, lommens rop över sjön. Tystnaden.

Årets vackraste och ljuvligaste årstid.

En underbar och vacker midsommar önskar jag alla som tittar in här!

Kan inte undanhålla er Katarina Östlunds underbara krönika om Ångermanland. Såå vackert! Läs den här.

Styvmorsviol i midsommartid. Ångermanlands blomma.

fredag 17 juni 2016

"Kolerakyrkogården" - den bortglömda kyrkogården i Näsåker. Sanning eller skröna?



Carl-Johan Nyberg från Forsåsmon i Näsåker gav 2015 ut en forskningsrapport om en gammal kyrkogård som enligt sägen ska ligga i Häxmo på södra sidan om Ångermanälven i Ådalsliden.

Det är en rapport som är mycket spännande och intressant att ta del av. Rapporten har tidigare blivit utlagd på Ådalslidens Hembygdsförenings hemsida.

Hela rapporten finns att läsa längt ner i det här inlägget (Pdf-fil)

Carl-Johan avslutar sin rapport med dessa slutord:

"Jag hoppas att denna berättelse om ”Kolerakyrkogården” vid Torsbäcken nu i första hand blir en verklighet och känd för det fornminne det är. Platsen var en slåtteräng och mycket vackert belägen med utsikt över älven, och med överblick över det som kallas för Torsbäcksmon.

Idag finns inga direkta synliga tecken på gravplatsen. Men terrängen med mo och slåtteräng är fortfarande mycket tydlig. Här finns fortfarande blandskog och man kan utifrån erhållna beskrivningar om hur platsen en gång har sett ut känna stor vördnad inför detta vackra skogsparti vid Ångermanälven."


C-J Nybergs rapport. (Pdf-fil):  Den bortglömda kyrkogården i Häxmo 


Riksantikvarieämbetets bedömning av "kolerakyrkogården" är: "Plats med tradition" (RAÄ-nummer: Ådals-Liden 27:1) :


RAÄ-nummer: Ådals-Liden 27:1 - 1968.

RAÄ-nummer: Ådals-Liden 27:1 - 1994

Förutom hörsägen verkar det inte finnas några skriftliga källor till att det funnits en kyrkogård på den plats i Forsås (Torsbäcksmon) som omnämns i C-J Nybergs rapport och av RAÄ. Men möjligheten för att det funnits en gammal gravplats för personer som avlidit av epidemier/farsoter eller begravts där av andra skäl kan förstås inte uteslutas.

När det gäller Ådals-Lidens kyrkostämmas planer år 1831 (se bl.a. bild överst och i rapporten) att anlägga en s.k. "kolerakyrkogård" på Forsås-mon och Råss-mon pga. en hotande koleraepidemi, är det oklart om kyrkogårdarna verkligen blev anlagda eller använda. Koleraepidemin drabbade aldrig Ådals-Liden så långt som är känt.  Att en ev. kolerakyrkogård skulle ha funnits på Råss-mon finns heller inga hörsägen eller uppgifter om.

Om "kolerakyrkogårdar":  https://sv.wikipedia.org/wiki/Kolerakyrkog%C3%A5rd

Jag har på Lantmäteriets hemsida tittat på gamla historiska kartor från den aktuella tiden, men hittade inte "kolerakyrkogården"  utmärkt på någon av kartorna.  Göran Stenmark; hembygdsforskare i Junsele, förklarar:  "Eftersom platsen enbart blev välsignad som eventuell kyrkogård och aldrig behövdes märktes den aldrig ut. Samma i Junsele. Man röjde undan skog just för tillfället men eftersom ingen kolera kom hit fick de åter växa igen"

Om det har funnits en tidigare sk epidemikyrkogård på Forsås-mon är också oklart. En kyrkogård kunde knappast anläggas på 1700-talet utan att vara "välsignad" av kyrkan och därmed blivit utmärkt och skyddad. Vanligen begravdes de som dött i epidemier (smittkoppor, rödsot etc) på den vanliga kyrkogården. Det var bara missdådare och självdödare som förvägrades rätten att vila i vigd jord.

Tills nya fakta/källor ev. dyker upp får vi nog betrakta kyrkogården på Forsås-mon som en hörsägen, en skröna.


onsdag 4 maj 2016

Den lilla katten i Valetta



I den gamla staden Valetta på Malta fick jag plötsligt syn på den lilla katten i en låda. På en tvärgata  låg den så stilla i en fint bäddad kattlåda. Katten låg och sov och tog ingen notis att människor stannade och tittade på den, ibland ganska närgånget.

Ett par som stod där berättade att katten hade synts på gatan en tid. Vilsen, orolig och troligtvis hemlös och sjuk. Men så plötsligt hade någon vänlig människa gjort i ordning två kattlådor och matskålar och placerat dem på ett skåp. Katten intog sitt nya hem och fann sig tillrätta där. Det kändes så fint.

Även vilda och förvildade katter behöver kärlek. Möjligen mer än andra katter. Den lilla katten fick lite trygghet i tillvaron tack vare en god människas hjälpsamhet. Katten fick vila den korta tid den förmodligen hade kvar. Sov gott lilla katt!

Flera bilder från Malta.

Utanför den gamla staden M´dina.
 
 
M´dina
 

Typiska balkonger på Malta. Dessa i Valetta.
 
 
Valetta
 

Valetta


Lunch i Valetta

onsdag 6 april 2016

Norra och södra Kroksjön, Resele sn


Vid Kroksjön nära Hermansjön i Resele sn. har funnits två boplatser; södra och norra Kroksjön.  Norra Kroksjön kallades ibland även för Kroksjöbotten.

Göte B. skriver:
"På norra sidan finns det nu bara ett hus och en stenkällare som min farfar byggde.
På södra sidan finns bara grunderna kvar, detta vackra hus revs och flyttades till Grundtjärn."

Gammal bild från norra Kroksjön
 
 
Södra Kroksjön 1914

En av familjerna som bott i "Södra Kroksjön" är familjen Magnus Kristoffersson Nordin (se bild ovan) I kyrkoböckerna hittar jag familjen Magnus Nordin under Hermansjö/Kroksjön.

Resele AIIa 1a 1902 - 1912 Bild 740 sid. 62
Magnus Kristoffersson Nordin var född 1855 i Resele och hans hustru Sara Greta Nilsdotter föddes 1860 i Skorped. Familjen flyttade till södra Kroksjön 1899 och därifrån till Skorped 1928. I husförhörslängderna kan jag se att paret fick minst elva barn, varav ett par av dem dog unga.

Sören Byström från Aspeå har i en artikel i Byabladet från 2012 berättat så här från en vandringsutflykt till Kroksjön den 1 sept. samma år:

"Bilvandringen gick till Kroksjön, till båda boplatserna. Först blev det Kroksjö S, det är en liten bit att gå och det är lite knöligt eftersom det är ett hygge hela vägen fram till boplatsen. Men själva platsen är inte avhuggen. Det lilla som finns att se är mest husgrunder, lite fragment av loge/ladugård och en liten bakugn som bestod av en gråstenshäll som det eldades under, det behövdes en behövdes en hel del jobb att ta fram den.

Undertecknad berättade om människorna som bott här sedan 1836. Det blev en bördig mark efter att Kroksjön skurit ut troligen i början på 1830-talet. Den som bosatte sig först var Mattias Staaf, en kronojägare från Söre Lit som rymt från sin soldatplikt och hamnat på Vitberget 1832 innan han beslöt att flytta till Kroksjön där det säkert var lättare att odla mark. Kroksjö S blev öde 1938.

Sedan gick färden till norra sidan (N. Kroksjön) där det finns ett härbre kvar i bra skick. Johan Nordin på Gammelgård reparerade det 1954 till Fors AB vars vd och skogschef tillbringade sin tid under höstjakterna en tid fram till 1964 då bolaget såldes till Mo och Domsjö. Det finns en bryggstuga som är i ett rätt bra skick och en jordkällare som Pelle Byström på Högland byggt. Här är det rätt många som bott sedan Hans Nilsson frän Alnön Resele kom hit 184l. Fors AB skördade hö här några är då det inte bodde någon här, troligen mellan l87l-1887. Undertecknades farfar Pelle Byström från Högland har berättat att han i unga år var och slog hö här tolv timmar per dag, även lördag. Han tjänade 1.67 kr per dag."

Text: Sören Byström Aspeå


onsdag 2 mars 2016

Sov gott Josefine

Änglakören har fått ett underbart tillskott..

Sov gott fina Josefine.

(Josefine Nilsson 1969-2016)



lördag 16 januari 2016

En dramatisk händelse på Högland 1953

Jag har tidigare skrivit lite om en gård vid namn Högland i den närliggande byn Hermansjö . Gården och byn är öde sedan lång tid. När jag första gången fick tillfälle att besöka  Högland blev jag riktigt förälskad. En så vacker plats!

Gården på Högland låg/ligger alldeles intill Hermansjön. Jag kunde mycket väl förstå att de som en gång byggde och bodde på Högland älskade denna plats. Det var så vackert där med utsikten ner mot sjön och bergen bakom sjön!

Jag fick efter mitt besök på Högland kontakt med ättlingar till den familj som var de första bosättarna på denna plats. Jag har av dem fått många gamla bilder och material om gården, familjen och byn. Material som jag hoppas lägga upp delar av på min blogg så småningom. Ett stort och varmt tack, Göte och Siv för allt ni delgett mig!

Nedanstående berättelse är skriven av Sören Byström. Det är en dramatisk berättelse som hände på Högland en vinterdag 1953.
 
Högland feb. 1956
 
På bilden syns Sören Byström, hästen Stjärna och Anselm Byström.
Bilden togs vårvintern 1955.
 
 
"Det var en kall januaridag 1953 cirka 20 minusgrader, när Anselm Byström på Högland selade på sin häst stoet Stjärna tidigt på morgonen för att köra ut i skogen. Det skulle bli en dramatisk dag på liv och död.

Anselm (far till undertecknad) spände på Stjärna skaklarna, satte sig tillrätta på framkälken eller ”bocken” som vi sa, och så bar det iväg ner mot Hermansjön. Hästklockan pinglade taktfast för varje steg som Stjärna tog. Anselm tog fram sin pipa och gjorde sig en piprök precis som han alltid brukade göra när tillfälle gavs. De kom ut på sjön, såg lyset glimma på Gammelgård på norra sidan sjön.  Efter en liten stund när ekipaget börja runda slåttesudden syntes husen på södra sidan sjön, västra Högland. Vid denna tidpunkt var det endast skogshuggare som bodde där. Timmerskiftet låg väster om dessa hus på södra sidan uppe i skogen vid en vik "sandvika", 700 m till gränsen till Resele socken. För att komma dit var man tvungen att köra genom ett litet sund innan man var inne i viken.

  Själva timmerskiftet låg alltså en bit uppe i skogen. Det var mycket brant så det var svårt att lasta fullt på båda kälkarna. Det skulle vara en mycket stor risk för häst och körkarl om lasset skulle trycka iväg. Hästen skulle aldrig kunna hålla emot. Därför så kopplade Anselm från bakkälken ”geta” och körde sedan upp med endast framkälken, då kunde stockarna släpa mot marken bak och det blev en mycket säkrare färd således.
   Anselm körde ner några lass ner på sjön så det skulle bli ett fullt lass på båda kälkarna, som sedan skulle köras vidare över sjön till myrslåttern (väst i raningen). Denna plats låg 200 m väster om stället Öster-Högland och där var avlägget för timret som sedan kördes med lastbil.
Anselm var klar med sitt första lass för dagen, tog tömmarna och satte sig på nedersta stockvarvet . Stjärna satte igång ekipaget, men plötsligt efter 100 m så brakade det till och Stjärna åkte genom isen.  Snabbt slet Anselm bort skakelträet (en pinne som håller fast skaklarna vid kälkarna). Det flög en tanke genom hans huvud som han hört av sin far ”Starkpelle” att han hade gjort så vid liknande tillfällen. Sedan skaklarna var frilagda från lasset så kunde han ta tag i dem och lyfta upp dem över hästen och framåt och sedan trycka ner dem mot isen och på så sätt få en hävstångseffekt mot isen och därmed kunde hästen följa med upp på sidan och med egen kraft sparka sig upp. ”Starkpelle” (Anselms far) hade vid flera tillfällen gjort så och klarat det ensam.
Men Anselm hade otur för när han skulle trycka ner skaklarna mot isen så lossnade den övre selpinnen (den pinne som höll fast skaklarna vid selen). Det var något som han aldrig varit med om och inte senare heller. I och med att selpinnen lossnat var hans triumfkort borta och chansen att snabbt få upp Stjärna var omintetgjort.
Nu blev det en våldsam kamp, Stjärna slog med sina framben mot isen för att försöka komma upp men isen gav vika hela tiden. Anselm ropade att männen som arbetade uppe i skogen skulle komma till hjälp. De hörde och kom, det var Zanfrid Persson, Torsten Löfström, Enar Stenmark och hans söner Ture och Roland. De släpade fram stockar och försökte få dem under Stjärna men det var farligt för hon försökte desperat att komma upp på isen och kunde skada sig.
Det är oklart vem som meddelade Anselms fru Ruth (min mor och dottern Siv, min syster) men de kom dit i alla fall, så Siv skickades till Gammelgård för att få tag på Johan Nordin och sonen Henning med hästen Brunte och få hjälp. De kom med släde med hö på. 
Männen fick av Stjärna selen och nu var det endast ett rep omkring hennes huvud. När hon stod på botten med bakbenen så var nosen och halva huvudet över vattenytan. Stjärna hade en ångestfylld blick. Anselm var rädd och nervös och han såg skräck och förtvivlan i Stjärnas ögon. Hans tankar fanns också på att hästen var ju levebrödet för familjen - hur blir det om hon dör.  En ny häst kostade mycket pengar.
Plötsligt fick Anselm en idé. De skulle såga upp isen som en ränna mot land. Det var ungefär 50 m dit, så männen satte igång att såga en ränna. Det tog lite tid för allt gjordes ju för hand. Stjärna gjorde förtvivlade försök att slå sig upp men hon blev svagare och svagare. Hennes krafter höll på att ebba ut innan rännan var öppen mot land.
Nu provade de att leda Stjärna efter isrännan men det gick inte. Hon orkade inte flytta sig. Nu kändes det omöjligt; hon skulle drunkna. Anselm kände sig maktlös, men så föreslog Johan Nordin vi tar Stjärnas skaklar och sätter dem bakom ändan på henne. De band rep på skaklarna och knöt fast repen i Bruntes skaklar och på det viset så var Brunte en bit framför Stjärna. Johan körde på sin häst och därmed så orkade Stjärna ta stapplande steg framåt men det gick sakta men till allas lättnad kom hon fram mot land där det var grunt vatten. Men där så sjönk hon ihop och hamnade uppe på isen.
Stjärna låg nästan livlös med sina ben stela som pinnar. Männen började att massera höet på henne. Ruth (min mor) som var en stor djurvän och min syster Siv jobbade hårt med hötapparna medan ängslan och tårarna rann nerför kinderna. Deras tankar var att Stjärna måste klara kampen!
 Stjärna hade varit i vattnet drygt tre timmar så chansen var inte så stor. Alla jobbade under tystnad. Henning körde fram Brunte med släden för att försöka få upp Stjärna på den, men när hon fick syn på Brunte gjorde hon en kraftansträngning och till allas häpnad så kom hon upp på alla fyra med stela och vingliga ben.  Snabbt tog alla tag i henne på båda sidor, Anselm knöt ett rep om huvudet på Stjärna och de tänkte prova att leda henne. Så startade färden hem till Högland, framför Stjärna körde Johan och Henning med Brunte för säkerhets skull, om hon inte skulle orka.
Men Stjärna klarade hela vägen hem drygt 1 km, nu fanns det hopp att hon skulle repa sig. Anselm gick till stallet flera gånger om dagen och tittade till henne och sakta repade hon sig. Stjärna blev efter tre dagar så pass bra att hon kunde köras med lättare pass, och kom senare att åter igen användas i skogen. Hon hade sett döden i vitögat men kommit undan med livet i behåll. Kanske var det därför hon blev mera lugn och tillgiven, som ett tack till allas hjälp.
Stjärna var nästan 9 år när detta hände. Hon blev 20 år."

Text: Sören Byström 2009-01-19
Vinter på Högland


måndag 14 december 2015

När elektriciteten kom till byn. Kraftstationen i Vigda.

Från tidskriften "Hembygden" nr 3, 2013 hämtar jag följande artikel av Ann Renström. Den handlar om det första lilla kraftverket Ådals-Liden som byggdes i Vigdån i Vigda. Kraftstationen togs i drift 1920. Det  levererade likström till byarna Rå, Vigda och Näsåker via en enkel järntråd.

En intressant historik om när elektriciteten kom till byn. :) Klicka på texten/urklippen för större text.

http://www.hembygd.se/angermanland/files/2013/06/HembYgden-3-2013-utdrag.pdf

söndag 13 december 2015

En "bläcka" vid Vigdsjöns strand

Bläcka vid Vigdsjöns strand. Foto: Roger Lidén

http://www.kulturarvvasternorrland.se/media/419/angerman09-3.pdf

"Förr använde man sig av bläckor på träd för att visa vägen eller markera rågångar i skogsmark. En bläcka åstadkoms genom att man högg bort barken. Den ljusare veden blev ett väl synligt märke. Roger Lidén, Ådals- Lidens hembygdsförening, har hittat en bläckad stubbe vid Vigdsjöns gamla strand.
 
Sjön sänktes två gånger på 1800-talet och den ursprungliga stranden ligger idag långt uppe på land. Den som märkte trädet en gång ristade in dagens datum: 1733 D 29 MAJ. Därunder ett par oläsliga tecken. Dessa förr så vanliga märken är numera nästan utrotade av det moderna intensiva skogsbruket."
 
Detta är mycket intressant. Jag hoppas bläckan finns kvar och att jag får se den vid tillfälle, Roger! :)  

söndag 6 december 2015

In the silence of nature..




"Vindkraft är politik, det är inte till för människor"..

tisdag 24 november 2015

Min farmors mor Karin Mathsdotter gift Nygren 1856-1942

Jag har mycket länge sökt en bild på min farmors mor, Karin Mathsdotter 1856-1942 och hennes make Göran Nygren 1854-1923. Hitintills har jag inte lyckats, men för en tid sedan fick jag ett telefonsamtal från en kvinna i Umeå som hittat mitt inlägg om familjen Nordahl, där bl.a. hennes mormor Lisa finns med på en bild. Lisa född Nygren (1882-1966) var  gift med Erik Nordahl (1878-1929), och Lisa var en syster till min farmor Ada Nygren (1894-1955).

Idag kom ett brev från damen som ringde mig. Brevet innehöll bl.a. ett par tidningsartiklar med bilder från 1930-talet. Ett av dem var ett reportage om Lisa och Adas mor, min farmorsmor Karin. :)  Jag är så otroligt glad att äntligen få se en bild av Karin Mathsdotter och dessutom läsa ett reportage där Karin själv berättar om sitt liv. Det är så fantastiskt roligt att få ta del av!

Ett stort och varmt TACK Gunilla från Umeå för Ditt brev! Jag är otroligt glad och tacksam för det Du skickat mig.

Här är bilden av Karin Mathsdotter gift Nygren och reportaget där Karin berättar om sitt liv. Reportaget är från 1936.





Huset och hemmet som Karin och Göran Nygren byggde på "Kortingön", Västertjärn i Junsele.
 
Min farmors anor finns på min hemsida om släktforskning här: http://anitaberglund.se/farmor.htm

lördag 14 november 2015

Bysågen i Västanbäck

Magnus Johansson skrev för några år sedan på sin blogg om gamla byasågar i Ådals-Liden.

En av dessa byasågar låg vid Skällån intill Åssjön. Skällån rinner mellan Åssjön och Lill-Råsjön i Västanbäck. Byasågen kallades "Västanbäcks-sågen" och ägdes av byamännen. Bilden av den gamla byasågen nedan finns i Sollefteå bilddatabas och i Ådals-Lidens hembygdsbok från 1972.


Bysågen flyttades från Skällån vid mitten av 1950-talet (inte 1940-tal som det står angivet i Sollefteå bilddatabas) till Vigdån i Stormon, där Erik Mähler från Vigda bedrev samma verksamhet fram till 1980-talet. Den övre våningen på den gamla sågen togs bort vid flytten.

Idag står sågen vid Vigdån övergiven och glömd. För en tid sedan gjorde vi ett besök till sågen och då såg den ut så här.





söndag 1 november 2015

Edith Piaf "Milord"

Jag minns när jag som ung tonåring satt fastklistrad intill mina föräldrars radiogrammofon var gång jag råkade höra sången  "Milord" spelas. Det var första gången jag lyssnade till Edith Piaf. Jag visste inte vem hon var, men jag minns hur jag "frös" av fascination och lycka av den närvaro och känsla som hon förmedlade i denna sång.

Fascinationen av Edith Piaf och hennes röst har följt mig genom åren. Tyvärr fick jag inte tillfälle att lyssna till henne live, men jag vet att Edit Piaf var en av anledningarna till och inspirerade mig till en långvarig ungdomsvistelse i Paris en gång i tiden.

http://smulansblog.blogspot.se/2009/01/tnk-vad-tiden-gr.html

Edith Piaf föddes 1915 och dog 1963 i Paris.

Merci beaucoup Edith Piaf! Je t'aime


lördag 31 oktober 2015

Näsåkersbodarna

De flesta av fäbodarna i Ådals-Liden är övergivna sedan länge, förstörda av skogsavverkningar eller överväxta av skog. Ibland är det problem att få veta var fäbodplatsen funnits, men har man tur, genom personlig kännedom eller via gamla kartor, att få veta exakt var fäboden funnits, så kan man ofta hitta rester på fäbodplatsen av husgrunder, kvarlämnade bruksföremål och öppna ytor som bekräftar att där funnits ett boställe.

En fäbod som vållat lite problem för mig att hitta är Näsåkersbodarna. Jag har hört talas om dem men inte fått klarhet exakt var de legat. Det visade sig dock att fäbodarna var mer nära och tillgängliga än jag först trodde. De låg ganska nära både den gamla och nya Omsjövägen, inte långt från Nävermyrtjärnen. (I Ortnamnsregistret står: "Näsåkersbodarna norr om Oxsjön")

För ett par månader sedan fick jag äntligen tillfälle att gå till Näsåkersbodarna. Det finns en byggnad kvar på platsen. Byggnaden har gjorts om till en skogskoja med stall och användes främst av skogshuggare och hästar fram till mitten av 1960-talet. En kusin till mig berättar att hon hjälpte skogshuggarna en julhelg i slutet av 1950-talet med att ge hästarna mat medan huggarna fick en välförtjänt vila i sina hem över helgen.

Troligtvis upphörde fäbodlivet tidigt i Näsåkersbodarna. Någon som vet mera? Vilka bönder brukade Näsåkersbodarna? Finns det några gamla bilder från Näsåkersbodarna?
 


Byggnaden som finns kvar i Näsåkers fäbodar. Den är omgjord till en skogskoja med stall





 

Uppdatering: Jag har fått den här bilden. Motivet är målat på ett tråg och tråget har tidigare tillhört familjen Näsström i Näsåker. Målningen på tråget lär vara av Näsåkers fäbodar (som brukades av  bl.a. fam. Näsström) Signaturen på målningen är B.O. (möjligen B.U.)  Tack Åsa!


Jag hittade i Projekt Runeberg en berättelse av Anna Lindhagen som publicerades i Svenska Turistföreningens årsskrift 1902, där författarinnan under en resa i Ådalen besökte Näsåkers fäbodar.

Källa: http://runeberg.org/stf/1902/0232.html


"Uppåt Lidens socken kommo vi i morgongryningen,
där forsen brusar vid Mo nedanför en drömmande gård.
Sedan ända fram till Näsåker njöto vi förspelet till
soluppgången. Det hade böljat kännas litet kallt och kusligt,
men vi lifvades af solens ankomst. Den förebådades af
rosenskimret och af att höjderna på södra stranden blefvo
allt ljusare, först rörande svagt i violett, så rosa och plötsligt
lågo de i full solbelysning, i hvilken gårdarna brunno röda.
Men ännu dolde sig solen bakom norra sidans skogar.
Man kom att tänka på honom i »Kärnfolk», som bodde på
den mörka sidan af älfven och alltsedan barn längtat öfver
till den andra, dit ljuset nådde först.

Vid 3-tiden på morgonen just som vi kommo fram till Näsåker — vårt mål -
gick solen upp äfven för oss. Nu låg hela landskapet
belyst, dagen var inne. I gårdarna var folket redan uppe, ty
i den hetta som rådde måste det dragas nytta af
morgonsvalkan. Några voro i full fart med att slå, andra syntes
i dörrarna litet sömnigt komma ut och taga fatt på sina liar.
Vi togo in på gästgifvargården. Och hvad vi längtade i säng!
Men vi glömde alldeles tröttheten för den syn som
visade sig för oss, när vi gingo ut på nipkanten. Ner till
älfven hade solen icke hunnit, där brusade Nämforsen ännu
i allvarlig nattbelysning, medan uppe på nipan björkarna
genomsilades af solljuset. Molins ord: »Detta är Adalen,
Guds verk, då han på samma gång log och vredgades!»
gåfvo oss uttryck för hvad vi kände.

De två dagar vi stannade öfver i Näsåker blefvo rika
på intryck. Morgonkaffe dracks långt fram på förmiddagen
bland björkar med de rakaste, hvitaste stammar och som
äro så kära för hvarje norrlandsälskare. Därefter följdes vägen, som börjar bakom prästgården med en björkallé och fortsätter genom granskog ned till
forsen. Denna brusar fram i flera armar och äfven i
somras i torkan med betydliga vattenmassor och förbi de gamla
märkliga hällristningarna, som Molin tar till utgångspunkt
vid sin ypperliga ådalsskildring. I den minsta och lugnaste
älfgrenen, som kilar fram mellan träd och mossiga stenar,
bildas genom fördämningen i och för laxfisket en näpen liten
sjö. Där ligger vattnet lugnt vid stränderna under
öfver-hängande grenar, medan strömmen rinner frisk fram midt i.
Ett bad där är något så härligt, att det — för att uttrycka
sig med Karl Erik Forslund — verkar som en dikt. Och
den måltid, bestående af lax och hjortron, som vankades
därefter på gästgifvargården, var också som en dikt — om
fors och myr.

Natten tillbringades i en fäbod, dit vägen gick genom
skog så uthuggen och morasig, att den knappast kunde kallas
vacker; men en myr här och hvar hade likväl bevarat åt
landskapet något af dess ursprunglighet. Myren, hvar man
än må finna den, med sin tufviga sumpmark, sina småbuskar.och sitt hjortronris, bland hvilket hjortronen påträffas fläckvis, smakar alltid litet af vildmark. Gumman, vår vägviserska, var treflig och pratsam och hade den allra finaste
uppfattning af huru roligt det är att gå i »märka». Det är ej
alla fäbodar som ligga naturskönt invid stilla sjöar och
med vida utsikter. Så var ej heller förhållandet med
Näsåkers fäbodar, men genuint var där likväl: kor,
mjölkbunkar och ostar, två duktiga fäbodjäntor, två snygga
»störes» och mygg och flugor i det oändliga. Den ena  af flickorna var riktigt vacker och af den ljusa ångerman-ländska typen. Hon skötte en ladugård med ty åtföljande
omsorger äfven om mjölk, käming och ystning alldeles
ensam, ehuru hon bara var 16 år, men hon var
stark-lemmad för sin ålder. Lätt som ingenting bar hon den på
ryggen fastbundna kärnan med tjockgrädden i, då hon på
aftonen följde till vägs nedåt byn vår gamla vägviserska,
som sedan skulle bära kärnan en mil öfver dåliga
skogsvägar. De sågo trefliga ut de båda kvinnorna, då de
af-lägsnade sig, och som äkta fjällfolk."

/ Anna Lindhagen. Svenska Turistföreningens årsskrift 1902.

---------------------------------------------------------------------------

Mer om "Fäbodens historia": http://anitaberglund.se/faboden.htm

tisdag 27 oktober 2015

Ekhagen, Stockholm

 
 
 
 
 
I drygt tio års tid bodde jag i ett underbart bostadsområde norr om Stockholm som heter Ekhagen. Jag trivdes så bra där. Jag hade nära till jobbet på Danderyds sjukhus och nära till det stora naturområdet Norra Djurgården och Stora skuggan, där jag cyklade och promenerade så snart jag hade tid. I Naturhistoriska Riksmuseets park strax intill plockade jag liljekonvaljer på vårarna, och det hände ibland att jag slank in på museet och tittade på alla uppstoppade djur. I museet finns en otrolig samling märkliga djur både från förr och nutid. Under de senare åren jag bodde i Ekhagen uppfördes "Cosmonova" i museet; en fantastisk kupolformad biosalong där filmerna visas i hela rummet i kolossalformat. Jag minns särskilt en film från rymden där allt kom så nära. En hisnande, otrolig upplevelse!

På andra sidan den intilliggande Norrtäljevägen finns Bergianska trädgården. En underbar botanisk trädgård med exotiska, tropiska växter både utomhus och i två stora växthus. Trädgården ligger alldeles intill Brunnsviken. I trädgården tog jag ofta promenader efter stranden. På somrarna finns ett litet utecafé öppet inne i parken, där jag ofta slog mig ner med en kopp kaffe. 
 
Jag bodde på Åminnevägen (man kan se huset till vänster på båda bilderna ovan som jag lånat från nätet.) Lägenheten var initialt ganska liten, men under min tid där slogs två lägenheter ihop så jag fick en fantastisk vacker våning med utgång till en uteplats. Jag flyttade så småningom till Norrland, men jag minns fortfarande med glädje det vackra funkisområdet Ekhagen intill Lilla Värtans vik.
 
Häromdagen hittade jag en hemsida om "Föreningen Ekhagen". Där hittar jag följande historik om Ekhagen: 
 
"1928 började den dåvarande ägaren till området planera ett bostadsområde i Ekhagen. Staden var emot, man ville inte ha bebyggelse i den vackra naturen, men efter sega förhandlingar kunde man börja bygga 1935. Arkitekt Björn Hedvall gjorde stadsplanen och ritade också en del av husen. Byggherre och byggmästare var Hjalmar Dahl.
 
Husen byggdes i den då helt nya och moderna funktionaliststilen – “funkisen“ – som ville vara funktionell utan krusiduller, spröjsade fönster och profilerad inredning som förut varit modernt.
Till de nya idéerna hörde också att köksarbetet skulle rationaliseras. Köken byggdes därför små och många var och är opraktiska. Men de hade kylskåp vilket inte var så vanligt på den tiden.
 
Många av lägenheterna hade jungfrukammare. Det var fortfarande självklart att ha jungfru i medel- och överklassen. Men visst är det lite förvånande att man byggde tvårummare på 57 kvm med ett litet krypin innanför köket för jungfrun. Det fanns till och med ringledning och en siffertavla i köket så att att jungfrun kunde se från vilket av de två rummen som herrskapet ringde…
 
När Ekhagen stod färdigt 1938 ansågs det som ett mycket lyckat område, som staden med stolthet visade upp för otaliga studiedelegationer. Ekhagen blev ett av de få bostadsområden som helt byggdes i funkisstil. Det har heller inte ändrats till det yttre sedan det byggdes, vilket gör det unikt.
 
I början av 1990-talet var det dock nära att sex av husen (Ekhagsvägen 4 – 10, 3 – 5 och Torphagsvägen 8) som ägdes av SPP, byggdes på med vindsvåningar med takkupor med spröjsade fönster, något som hade förändrat och förstört helheten i det fina funkisområdet. De planerna stoppades i sista minuten.
 
Sedan mitten av 1990-talet är Ekhagen klassificerat som “kulturhistoriskt värdefullt“ och byggnaderna har “stort kulturhistoriskt värde“. Det innebär bland annat att Stadsmuseet måste få alla ändringar på remiss och att man är mycket återhållsam med tillstånd till både utvändiga och invändiga förändringar av husen.
 
Trots att Ekhagen genast fick ett bra rykte, inte minst bland båtintresserade, var det svårt att hyra ut bostäder på den tiden. Den som skrev kontrakt på två år, fick bo gratis första kvartalet. På så sätt försökte man locka hit hyresgäster. Idag är som alla vet lägenheterna otroligt attraktiva och mycket dyra.

 Det visade sig att invånarna trivdes! Det är antagligen svårt att hitta ett område där så många har bott så länge. När familjen växte försökte man ofta få en större lägenhet inom Ekhagen. Många har bott på både två, tre och fler adresser. Men det är ont om stora lägenheter, så många trängde ihop sig, hellre än att flytta härifrån.

  En man har till exempel berättat att han och hans hustru 1936 flyttade till en enrumslägenhet i Ekhagen “på ritning“. De hyrde alltså lägenheten innan huset var byggt. När de fick sitt första barn flyttade de till en tvårumslägenhet i huset mitt emot. Där bodde de sedan under alla år med så småningom fyra barn. Att flytta härifrån var det inte ens tal om. En kvinna har berättat att hennes familj ibland fick höra att de bodde stort och lyxigt eftersom de hade en fyra. Men i familjen fanns tre barn och ett rum hyrdes ut."
 
Kristina Hofsten
(texten tagen ur "Hemma i Ekhagen". 2004)

onsdag 21 oktober 2015

"Stora Ström" - ett människoöde



Tidningsbilden av Valter Ström lär vara taget på polisstationen i Ö-vik.

"Några Reselebor kanske kommer ihåg denna man? Jag själv har bara ett dunkelt minne av honom från min barndom.

Hans dopnamn var Valter Ström och han var en torparson född 1898 i Bergsjö, Hälsingland. Han var näst yngst av sju syskon. Familjen flyttade till Gnarp och 1918 flyttade Valter vidare till Ljusdal. Han var en stor och kraftig man. Han lär ha mätt 222 cm i strumplästen och vägde 152 kg samt hade enorma kroppskrafter. Det har sagts att ”hans händer var som dasslock” och att hans intag av mat och dryck var stort. Han var portförbjuden på bryggeriet Sobra i Sollefteå men när han kom över pilsner kunde han sätta två flaskor i munnen samtidigt och dricka.

Efter att han en period varit till sjöss arbetade han sedan för Statens Järnvägar. Senare kom han att slå sig på gårdfarihandel, som han bedrev under 1940-talet och fram till 1960-talet. Han gick under olika benämningar som ”Stora Ström”, ”Norrlands Fasa” eller ”Storhandlarn”. Han sålde mattor, gobelänger, kostymtyger, andra tyger och diverse smärre allmängods. Han delade också ut visitkort där han angav sig för att vara homeopat.

Sin bas för boende hade han i Kinnmärgen, Bjärtrå där han var skriven. Det hus han bodde i vid Kinnmärgens färjeläge användes vid inspelningen av filmen ”Ådalen 31”. När han gjorde sina nasarresor i våra trakter under 1950-talet hade han Yttersel i Resele som bas. Där bodde han i en liten grå timmerstuga som ägdes av Albin Nordin. Albin uppehöll sig på annan ort som skogsarbetare. Det kan nämnas att när filmen ”Driver dagg faller regn” spelades in togs några scener vid denna stuga.

Sina ”nasarresor” företog han mest med taxi och då var det ofta Seth Edlund i Gåsnäs, Sonja Norström och hennes bror Putte Norström i Sand samt Magnus Nilsson i Forsmo som fick hans beställningar. När det blev kortare resor använde han sin cykel. Cykeln hade dubbelram för att klara hans tunga kropp och cykelväskor hängde både bak och fram. Det påstås att han halvt om halvt skrämde folk till köp på grund av sin enorma framtoning. Han hade en del trubbel med rättsväsendet och fick därför förutom sina taxiresor även företa resor till finkan för diverse förseelser. Bl.a. var han inblandad i en grov misshandel i Betåsen.

Det berättas att han vid ett av sina besök hos Andreas Molander på Gammelåkern i Yttersel ramlat ihop på köksgolvet. Hur skulle nu Andreas bära sig åt? Jo, Andreas bad grannen Johannes Nordin om hjälp. På något vis lyckades de två få över Ström på en mindre kärra. Sedan hjälptes de åt att dra kärran med Ström uppför den branta vägen till landsvägen och sedan efter landsvägen bort till hans stuga. Väl framme vid stugan tyckte Ström att han mådde bättre, klev upp från kärran och gick tillsammans med Andreas och Johannes in i stugan. Där låste Ström dörren, slog ut med armarna och sa att ”nu skulle det göras upp”. Johannes backade mot dörren, lyckades få upp haken och ut kom Johannes och Andreas något skärrade!

Han kunde även liva upp folk med att spela gitarr och sjunga och han var snäll mot barnen. En liten konstnärlig ådra hade han också och det finns tavlor målade av honom. Vid sina besök i gårdarna var hans succénummer att vika ihop 10- och 25-öringar mellan tumme och pekfinger. Han kunde också med lätthet tvinna kaffeskedar till korkskruvar och räta ut hästskor. Den ihopslagna telefonkatalogen kunde han riva itu med bara händerna. Det lär också ha hänt ett antal gånger att han ensam lyft upp bilar som hamnat i diket. Bl. a. lyfte han ensam upp Sonja Norströms Volvosugga ur diket en gång.

Valter Ström var under några år gift med Ida Nordström från Resele men de skildes 1949. Ida hade varit i Nord-Amerika 1909 – 1920. Enligt uppgift hade även Valter varit till Amerika under sin tid på sjön.

Han gifte aldrig om sig men hade ett antal kvinnoaffärer.

En dag brann den lilla stugan i Yttersel upp och Valter Ström försvann från byn.

Sin sista tid bodde han på torpet ”Tysta Dalen” i Godmark, Grundsunda. Där dog han den 22 december 1966. I december 1966 blev det ett väldigt oväder med snö och blåst. Som exempel på det hårda vädret kan nämnas att den 18 december förliste fartyget SINERGASIA, som var på resa Cagliari – Rönnskär, utanför Holmsund och hela besättningen på 13 man omkom. En hemsamarit som såg till honom en gång i veckan anmälde till polisen att ”Stora Ström” var försvunnen. En polispatrull med polishunden Molly ryckte ut till ”Tysta Dalen”. Molly sniffade sig fram till en stor snödriva där han grävdes fram och under aningen makabra omständigheter transporterades till den sista vilan.

Valter Ström ligger begravd på Grundsunda kyrkogård."

Text: Hanna Lindström, Resele


- Ett varmt TACK för berättelsen om "Stora Ström", Hanna! Så intressant att få läsa om denne person som fick ett ovanligt liv och gick ett märkligt öde till mötes.
 
Det finns säkert flera som har minnen av denne man. Om Du har minnen eller känner till mera om "Stora Ström", skriv gärna och berätta!

Den här artikeln hittade jag i ett sök på nätet. Enligt tidningsförfattaren så hade Stor-Ström kuskat runt med cirkus i 25 år och t.o.m. varit predikant i Filadelfia. ;) Stor-Ström hade sannerligen många strängar på sin lyra. ;)

Artikel i VA 22 April 1958
 

måndag 7 september 2015

Spelmän från Lidgatu?

Jag vidarebefordrar en förfrågan från Göran Stenmark i Junsele ang. den här gamla bilden. Det finns flera musikanter på bilden. Endast en person är identifierad, nämligen nr två fr. höger med dragspel; Hans Petter Altin i Lidgatu (1893-1970)

Vilka är de övriga?

Nr 2 från höger med dragspel är Hans Petter Altin i Lidgatu (1893-1970) Vilka är de övriga?

söndag 23 augusti 2015

Gammal bild från Rocksjön, Resele

Kvinnan till hö. om den långe mannen med käppen är Tea Hellholm f 1897. Kvinnan till vänster om näste man på bilden är Augusta Hellholm f 1897. Mannen är Johan Dahlqvist f  1891 gift med Olga Hellholm f 1900 (i armkrok med sin man) Till vänster om näste man står Matilda Hellholm f 1864. Till höger om samme man står Johan Petter Hellholm f 1891. Pojken längst fram till höger är Einar Nilsson f 1906. Alla boende i Rocksjön.

Den här gamla bilden finns i Sollefteå bilddatabas. Till bilden finns angivet "Rocksjön omkring 1930". Rocksjön är en gammal fjällby i Resele som avfolkades på 1960-talet. Idag finns ett par hus bevarade i Rocksjön.

Några personer på bilden är identifierade och de flesta av dem är från släkten Hällholm. Det är grannen Roger  som tillsammans med sin moster identifierat de personer som är namngivna ovan. Rogers mormor och mormorsmor är bland dem. Roger är född i Rocksjön. Hans familj var den sista familjen som flyttade från Rocksjön. Året var 1964.

Kanske kan flera identifieras? Skriv gärna en kommentar om Du känner igen någon på bilden! :) Roger berättar att Rocksjöborna  gärna umgicks med boende från Selsjön i Resele. 

Tack Roger för all information!

Nedanstående utdrag ur Församlingsboken är de personer som bodde i Rocksjön 1912-1932. (klicka på bilderna så förstoras de)

Fotnot: En hemsida om släkten Hellholm/Hällholm: http://privat.bahnhof.se/wb406750/hellholm/index.html