torsdag 25 januari 2018

Min engelska kattunge..

Lånad bild.

Jag har alltid ömmat för djur. När jag var liten hade mina föräldrar lantbruk med kossor, kalvar, gris, häst, höns och en hund som ofta fick valpar. Min mamma älskade alla djuren och den känslan för djur har även jag. Jag har ibland tagit hand om hemlösa katter som jag egentligen inte hade tid med eftersom mitt arbete hindrade mig att ta hand om dem. Men det har alltid funnits vänliga vänner som hjälpt mig att hitta nya hem till katterna.

Men det är e n  händelse som jag burit med mig hela livet som fortfarande känns både jobbig och  dramatisk att tänka på.

Jag arbetade några månader på ett värdshus i södra England i min tidiga ungdom. Några dagar före hemresan till Sverige vistades min reskamrat och jag i London. Vi travade runt i stan, träffade vänner som vi gjort bekantskap med på värdshuset och tittade på alla de sevärdheter som finns i London. Vi kände dock båda att det skulle bli skönt att få resa hem efter vårt långa äventyr i England.

Någon dag före hemresan, som skulle ske med båt från London till Göteborg, fick jag se några kattungar i ett skyltfönster i London. De var så små och hjälplösa. Mitt hjärta brast. Hur kan man lägga kattungar i ett skyltfönster till försäljning? Jag tyckte det var fruktansvärt. Jag drog med mig min kamrat in i djuraffären och sa att jag ville köpa en av kattungarna. Min kamrat tyckte jag blivit helt galen och det var jag säkert. Men jag ville rädda åtminstone en av kattungarna från skyltfönstret!

Sagt och gjort. Jag köpte en av kattungarna. Jag skaffade en liten kattväska med dragkedja som hen skulle få ligga i. Kattmat, halsband och ströfoder. Jag tänkte inte, bara handlade. Kattungen skulle följa med mig till Sverige, kosta vad det kosta ville! Att djur skulle vistas i karantän en längre tid vid ut- och införsel i Sverige vid den tiden (mitten av 1960-talet), och att det definitivt inte var tillåtet att föra djur med sig till Sverige hur som helst ville jag inte tänka på. Kattungen skulle följa med mig hem!

Jag stoppade ner kattungen i djurväskan och bad en tyst bön att den skulle hålla tyst när vi gick ombord på båten. Det gick bra och under båtresan fick kattungen vara i hytten min kamrat och jag delade. Jag lämnade hytten bara när vi skulle äta ombord.

Nästa morgon när vi satt och åt frukost ropades mitt namn upp i högtalaren på båten. Kaptenen på båten ville träffa mig. Jag förstod genast. Kattungen hade upptäckts av en städerska som upptäckt den när hon städade vår hytt. Jag gick med skakiga ben till kaptenens rum. Kaptenen gjorde klart för mig att det var inte tillåtet att föra in djur i Sverige utan tillstånd, och att kattungen måste sitta i karantän i Göteborg minst tre månader på min bekostnad. Om jag inte godkände detta måste kattungen kastas i havet. Kaptenen kunde inte ta ansvaret för att kattungen fanns ombord. Jag grät som jag aldrig gjort tidigare. Jag visste att båda alternativen var helt omöjliga för mig. Men kaptenen var en vänlig man. Han förstod min förtvivlan. Till sist gav han mig ett alternativ till. Jag skulle få ta kattungen med mig till Sverige. Mot ett villkor. Om kattungen upptäcktes i tullen så måste jag säga att kaptenen och båtens personal inte kände till att kattungen funnits med på båten. Jag lovade dyrt och heligt att hålla det löftet. Jag skulle aldrig bryta det löftet, det lovade jag! Jag fick föra in kattungen på egen risk och det gjorde jag mer än gärna.

När båten anlände till Göteborg så var jag rejält uppskakad och rädd. Jag visste att tullen kunde kontrollera passagerare vid den allra minsta misstanke om oegentligheter. Jag var livrädd och mina ben skakade. Jag bar väskan med kattungen nära mig och hoppades innerligt att den inte skulle ge det minsta ljud från sig vid kontrollen. Min kamrat var nog minst lika orolig som jag, men hon  försökte hålla god min, hon med..

Allt gick bra. Kattungen höll tyst och vi gick genom tullen utan att kontrolleras. Jag grät av utmattning och lycka när vi gick ut från tullområdet. Jag kunde andas igen..

Vad som sedan hände när jag kom hem med den lilla kattungen till mina föräldrar så småningom är en annan historia. En helt annan historia..

3 kommentarer:

Elisabet. sa...

Åååå, du underbara Anita!

Anita sa...

Underbara du Elisabet! Om någon förstår min känsla för kattungen är det du, Elisabet! Kramar till dig!

Elisabet. sa...

Det vittnar dessutom om att du är en handlingskraftig människa med ett stooooort och varmt hjärta!